Medan vi väntar på att vit rök ska stiga upp från Sixtinska kapellet och apropå Konklavens procedur för att välja ny påve: Nyligen snubblade jag över en intressant beskrivning av hur Venedigs rådsförsamling valde republikens statsöverhuvud dogen genom en blandning av val och lottning.
Så här gick det till:
“The election of a new doge was an especially complex mixture of lot and election. In 1268, before the Serrata, the election of Doge Lorenzo Tiepolo was carried out by a process that remained unchanged for the rest of Venice’s history as an independent state. A simplified [sic!] schematic description of the procedure is as follows:
30L -> 9L -> 40E -> 12L -> 25E -> 9L -> 45E -> 11L -> 41E -> D
L refers here to selection by lot; E to selection by election. In the Great Council, by the drawing of balls from an urn, 30 members of the Council were selected, a further drawing reduced these to 9 who met to elect 40 men. This 40 was reduced by lot to 12 who proceeded to elect 25, and so on until the final election selected 41 nominators, who submitted their choice to the Great Council […]. This procedure clearly was devised to prevent the rigging of doganal elections. It had an important auxiliary effect in that this protracted process, involving many participants, generated a great deal of discussion of the leading candidates for the office within the electoral bodies involved in the process and, generally, among the populace. The result was that the person ultimately nominated was likely to have had broad consensual support and the acceptance of the most influential families.”1
Att utse de styrande genom en kombination av lotteri och val kanske inte vore så dumt ändå?
Länge ansågs ju lottning vara det demokratiska statsskickets signum. I den atenska demokratin utsågs merparten – drygt 600 av de 700 befattningshavare som utgjorde statsapparaten – genom lottning, som ett uttryck för den demokratiska jämlikhetsprincipen. De poster där kompetens och skicklighet var avgörande – till exempel militära befälhavare – tillsattes däremot genom val.
Även i Aten fanns mekanismer för att skydda samhället mot dåliga makthavare, bland både dem som lottats ut och dem som valts. Vilken medborgare som helst kunde väcka ett misstroendevotum i folkförsamlingen mot någon av befattningshavarna. Dessutom drogs lotten endast bland dem som ställde upp frivilligt. Magistraterna kunde också ställas inför folkdomstolar – utsedda genom lottning! – om de anklagades för förräderi, korruption eller försök att störta demokratin.
Demokratins kardinalprincip var inte att folket måste både styra och styras, utan att varje medborgare måste kunna inta de båda positionerna växelvis. Att rotera posterna var ett sätt att skapa legitimitet för systemet. Det som gav en rätt att styra var att man en gång hade varit – och en gång åter skulle hamna – i den motsatta positionen. Att delta i samhällslivet, politiken och statens styrning var en av de högsta formerna av mänsklig fulländning.
Fortfarande hos Upplysningens filosofer fanns idén att lottning var ett uttryck för demokratins jämlikhetsprincip och att valet som metod för att utse företrädare hörde hemma i det aristokratiska styret. Montesquieu, till exempel, hävdade att lotten låg i demokratins natur av två skäl: Lottning förödmjukar inte dem som råkar bli utan uppdrag och förebygger avundsjuka mot dem som råkar bli utvalda.
Även Rousseau hävdade att lotten låg i demokratins natur, fast av andra skäl än Montesquieu: Att välja politiska ledare var för Rousseau en enskild handling, som avser särskilda personer snarare än alla medborgare. Men suveränen – i en demokrati är det lika med folket – kan bara handla genom lag, allmänna regler som påverkar alla lika. Risken, hävdade Rousseau, är att folket om det skulle välja sina styresmän skulle blanda ihop sina roller som suverän – att utöva allmänviljan – och som regering – att fatta enskilda beslut i särskilda fall. Om styresmännen utses genom lottning, behöver folket bara fatta det enda, allmängiltiga beslutet att styresmännen ska utses genom lottning. Och som fördelningsprincip kräver den inte några ytterligare beslut för att kunna tillämpas på enskilda fall.
I sin idéhistoria över det representativa styrets – på vilken ovanstående delvis bygger – noterar Bernard Manin att det är märkligt hur snabbt lottprincipen helt försvann ur den seriösa politiska diskussionen någon gång mot slutet av 1700-talet.2 Det berodde inte på att lottning framstod som opraktiskt i stora, moderna stater, utan på att den engelska revolutionen, den amerikanska och den franska alla skedde i namn av principen om de styrdas samtycke, alltså att den enda källan till legitim makt är samtycke från dem som den utövas över.
De tidiga representativa systemen lämnade mycket i övrigt att önska när det gällde jämlikheten. Valmanskåren utgjorde en minoritet av befolkningen, men det fanns också begränsningar som såg till att de valda skulle ha högre social status än väljarna. Under 1800-talet och 1900-talets början gjordes rösträtten och valbarheten lika för alla medborgare, men det tog inte död på de ojämlika eller aristokratiska effekterna av det valet som urvalsprocedur. Tvärtom – och föga förvånande, enligt Manin:
“Val är till och med en aristokratisk eller oligarkisk procedur eftersom det förbehåller offentliga uppdrag åt framstående individer som deras med-medborgare anser vara överlägsna andra.”3