För exakt 95 år sedan – den 17 december 1918 – beslutade Sveriges riksdag att införa allmän och lika rösträtt i kommunala val. Ett utmärkt tillfälle att reflektera över demokratins införande i Sverige.
Jag har ju tidigare utforskat tesen att Sveriges demokratisering inte alls var vad vi fått lära oss: en långsam, stegvis process utdragen över ett århundrade, om inte ännu längre. Tvärtom skedde det sent och gick relativt snabbt – en demokratisk revolution vi glömt bort.
Ett centralt mått på hur demokratisk en stat är torde vara: Hur stor andel av befolkningen har rösträtt? Hur många av dem som lyder under lagarna har också rätt att delta i att stifta lagarna? ((Jag diskuterar den principen på ett mer teoretiskt plan i artikeln The boundaries of transnational democracy: Alternatives to the all-affected principle. Review of International Studies 38:2, 2012, 321-42.))
Grafen här intill visar rösträtten i ordinarie allmänna val till riksdagen (andra kammaren t o m 1968) från 1872 till 1998 i förhållande till befolkningen. Rösträtten ökar från att omfatta drygt 10 procent av den vuxna befolkningen 1872 till drygt 16 procent 1908, en ökning som framför allt beror på att allt fler kom att uppfylla kravet på en årsinkomst på minst 800 kronor.
År 1907 införde Arvid Lindmans regering allmän rösträtt för män i proportionella val till andrakammaren. Som vi ser fördubblar det andelen av de röstberättigade, men fortsatt saknar två tredjedelar av den vuxna befolkningen rösträtt.
Det är först med regeringen Edéns rösträttsreform 1919, med allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor i val till riksdagen, som det stora, demokratiska språnget sker: från 33 till 88 procent av befolkningen över 20 år. Det första demokratiska valet hålls den 12 september 1921.
Rösträttsåldern låg då på 23 år, och därutöver skulle man inte vara försatt i konkurs; inte vara omhändertagen av fattigvården; inte vara ådömd straffpåföljd samt ha fullgjort värnplikt (eller vara kvinna). Den typen av restriktioner förändrades under mellankrigstiden: 1945 avskaffades de sista så kallade ordentlighetsstrecken, samtidigt som rösträttsåldern sänktes till 21 år. Därefter sänktes också rösträttsåldern successivt: 1965 till 20 år, 1969 till 19 år, och 1975 till 18 år. Det är inte självkart att processen slutar där.
Men ända fram till 1989 saknade personer rösträtt som förklarats omyndiga exempelvis på grund av mental sjukdom. Sedan 1968 har också vi medborgare som bor utomlands fått rösta i riksdagsval.
Data har vi hämtat från SCB:s historiska statistik: Bidrag till Sveriges officiella statistik. R, Valstatistik (1871–1910); Riksdagsmannavalen (1909–1968) och Allmänna valen (1970–1998). ((Stort tack till Aled Dilwyn Fisher för assistans!))