Vilken roll spelar staters samtycke i en normativ teori om internationell legitimitet? Det är frågan jag ställer i ett arbetspapper som jag presenterar vid två seminarier här i Oslo den här veckan.
I pappret försöker jag försvara idén att staters samtycke spelar en viktig roll i att legitimera internationella institutioner. I dag tycks det råda närapå enighet bland folkrättsteoretiker och internationalpolitiska filosofer om att staters samtycke är en utspelad idé om vad som ger internationella normer och lagar deras auktoritet och legitimitet. Min poäng är att staters samtycke både kan motstå en hel del av kritiken och har några komparativa fördelar framför alternativen: Samtyckesidén är enkel, representativ, kritisk och — uppenbarligen — oumbärligt användbar.
- PPPE Club 13 maj kl 12:15–13:30, Seminar room 652 Georg Morgenstiernes hus, Blindern.
- PluriCourts Lunch 14 maj 12:15–13:15, Seminar room, 4th floor, St.Olavs gate 23.
Så här ser titel och abstract ut — mejla om du vill ha ett exemplar av pappret! Det dyker nog upp på min SSRN-sida inom kort.
State consent and international legitimacy: A moderate defence
What grounds the legitimacy of international norms and institutions? Contemporary theorists who address the topic seem to agree that one conventional answer – state consent – is not convincing, especially not given (a) the changing nature of international law and global governance and (b) the often wanting internal legitimacy credentials of governments. Indeed, there is close to consensus in recent literature that state consent is an insufficient criterion of legitimacy and that instrumental justifications of international authority are necessary.
In this paper, however, I shall maintain that the now unfashionable state consent (SC) theory of legitimacy should not be discarded so easily. I shall argue (a) that SC as an element of international institutional legitimacy is not affected by some of the objections against consent as a theory of state legitimacy; (b) that SC can withstand some forceful objections raised against it; (c) that SC has several comparative advantages relative to suggested alternative notions of international legitimacy: It’s simple, representative, critical and apparently indispensably useful. Finally, I shall argue (d) that this re-opens up neglected topics form both normative and empirical research on international legitimacy.