Att bemöta kommentarer och kritik från kolleger en av de viktigaste yrkesfärdigheterna för en forskare och något som förenar alla vetenskapliga discipliner. Ändå lär vi sällan ut hur man gör för att handskas med kritik och kommentarer. Vi lär oss genom att göra, och reflekterar inte alltför ofta över hur görandet faktiskt går till.
Det tror jag är synd. Dels för att det omgärdar processen med onödig mystik. Dels tror jag det finns mycket i att lära av att reflektera kring hur vi själva och andra gör – konkret och handfast – för att revidera en artikel eller ett bokmanus.
En paralell: Ibland avfärdas det akademiska skrivandet som bara framställning, eller som något man antingen är naturbegåvad med eller bara kan tillägna sig genom många, långa och trägna försök – en mystisk, outtalad kunskap.
Tvärtom: Skrivandet är ett viktigt redskap för vetenskapande; det är bra att skriva tydligt och alla kan lära sig det. Det finns enkla, handfasta tekniker för att producera text och göra akademisk prosa mer läsbar.
På samma sätt finns det rimligen också tekniker, knep och best practices att ta till när en reviderar en artikel för en tidskrift – och dåliga exempel att undvika.
En metod jag själv haft stor nytta av är de tio handfasta steg för att revidera en artikel som sociologen Tanya Golash-Boza presenterar på sin blogg. Stegen är enkla och ganska självklara, men just därför extremt användbara, eftersom de syftar till att omvandla granskningens kritik till en offensiv strategi.
Särskilt användbart är nämligen det tredje steget, där en extraherar granskarnas och redaktörens kritikpunkter för att sedan omformulera dem som förslag. Det omvandlar negativ kritik – som ju ibland kan vara nedslående, petimeteraktig eller illasinnad – till positiva, konstruktiva, konkreta strategier för att förbättra pappret.
“The beauty of this step is that you can rewrite the suggestions and not have to look at the mean-spirited reviews again.”
I en artikel på samma tema föreslår Hywel Williams tre gyllene regler för att bemöta kollegiegranskarnas kommentarer:
- svara på allt;
- svara artigt; och
- svara med belägg.
Och det kan ju tyckas vara självklara förslag, men alla följer dem inte, det vet jag av egen erfarenhet när jag agerat kollegiegranskare eller redaktör. Och är det något som kan få en att surna till som granskare är det om författaren struntar i ens kommentarer, utan argument. Williams har också några tips om hur man handskas med andra scenarier, som när granskarna har oförenliga åsikter, har fel, är ohövliga eller kräver orimliga kortningar. Inte raketforskning, men matnyttigt.