Kan man mäta kvaliteten i demokratiska beslut?

Kan man mäta den epistemiska kvaliteten i demokratiska beslut? Många skeptiker menar att det inte går, eftersom det förutsätter att man tillämpar externa ontologiska måttstockar på vad som är gott och rätt, och det brukar råda lika lite enighet om sådana måttstockar som i politiska sakfrågor. I ett alldeles färskt arbetspapper argumenterar Henrik Friberg-Fernros och jag emot den skepticismen och presenterar en intern metod för att mäta den epistemiska kvaliteten i demokratiska beslut.

Pappret springer ur projektet The consensus paradox och utvecklar den metod vi skisserar i en färsk artikel. Metoden bygger på etablerade tekniker i formell och informell logik för att undersöka om de argumentationer, som utgör resultatet av demokratiska procedurer, består av slutsatser väl underbyggda av skäl. Ett beslut som saknar stöd i skäl är godtyckligt, medan ett beslut som är väl underbyggdt med skäl i någon mån är sanningen på spåren.

Med den här metoden tänker vi oss att man kan testa vissa argument om demokratins epistemiska aspekter, exempelvis vilka procedurer som är bäst på att spåra sanningen: offentlig deliberation, där individer resonerar sig fram mot konsensus, eller aggregering, där individers preferenser vägs samman oberoende av varandra?

Hela pappret – ett första grovt utkast – kan läsas på SSRN. Vi är förstås mycket tacksamma för kommentarer och kritik.