Categories
Blandat

Fler än Freivalds fel

Efter två veckor av katastrofrapportering och Laila Freivalds-bashing infinner sig eftertankens kranka blekhet: Det kan väl inte bara vara hennes fel att jordbävningen inträffade?

DN:s Niklas Ekdal sprider skulden i sin söndagskolumn: ”Det var faktiskt Fritidsresor och inte utrikesdepartementet som lockade resenärerna till Thailand.”

Stig Hadenius utökade ytterligare de skyldigas skara på DN debatt i går: Eftersom resejournalisterna förmedlat samma okritiska reklambilder av turistorterna som resebyråerna, sitter de ”definitivt på de anklagades bänk efter katastrofen i Sydostasien.”

Men varför låta skulden stanna där? Flygplanstillverkarna har förstås ett ansvar för att ha tillverkat flygplan som på några timmar kan transportera folk till avlägsna resmål som Thailand och Sri Lanka.

Och fackföreningsrörelsen förutan skulle folk knappast ha så mycket semester att tillbringa på soliga stränder. För att inte tala om tryckeribranschen, som har sin beskärda del i skulden att trycka de broschyrer (och de resetidningar Hadenius åsyftar) som lockar folk till Thailand.

Så kan man fortsätta att spåra ansvaret för katastrofen och dess följder. I slutändan går förmodligen inte ens chefredaktörer och medieprofessorer fria från skuld.

Categories
Blandat

Demokratiturista över jul

Vad är väl en jul med tjocka släkten? Tråkig och dötrist. Bättre då att slå ett slag för demokratin och framtiden i Ukraina. Orange Ukraine har alla upplysningar du behöver (via Tulipgirl).

Categories
Blandat

Mothugg i ny smak

Vill bara påpeka att vi nu erbjuder Mothugg som Atom-flöde också, förutom RSS 2.0 och 0.91. Fortfarande nobody home? Kolla in Bloglines!

Uppdatering: Nu funkar dessutom länkarna i Atom-flödet…

Categories
Blandat

Konsten att skriva dåligt

— Det finns tre saker som är gemensamma för hela universitetet, sa en lärare på min första A-kurs en gång i tiden; Vi läser, vi skriver och vi talar. Och det finns tre saker vi aldrig lär ut: Att läsa, att skriva och att tala.

Jag kommer att tänka på den gamla klyschan när Memefirst skriver om en bok där Judith Butler, Gayatri Spivak och några till försvarar sin rätt att skriva ogenomtränglig akademisk prosa gentemot Dennis Duttons fem år gamla Bad writing contest (Butler vann 1999).

Som akademiker – oavsett ämne – tvingas man tränga sig igenom hyllmeter illa skrivna böcker, artiklar och konferenspapper, och det vore ju konstigt om man inte blev miljöskadad på kuppen. En del börjar till och med att tala lika illa som de skriver. Paradoxalt nog är det ofta de post-anstrukna tänkare som gör störst poäng av språkets makt över tanken och verkligheten som kommunicerar sina idéer sämst. Spivak är bara det mest katastrofala exemplet i en lång tradition.

Men om man – till skillnad från Butler och Spivak – tycker att det är viktigt att skriva så att folk begriper, så kan man lära sig det. Knepen är ganska enkla. Själv gillar jag Joseph M. Williams Style: Ten lessons in clarity and grace, inte minst för att Williams sågar den regelfascism som så många fått sig ipiskade i grundskolan och som fortfarande hindrar dem att uttrycka sig. Williams tio lektioner hjälper också den som skriver på svenska, eller vilket språk man nu föredrar – att skriva bra hänger inte på språket man använder.

Därför kan man inte ta andraspråksargumentet till försvar för att man skriver dålig akademisk engelska. Engelska infödingar skriver ju ofta minst lika illa, och den som skriver obegriplig engelska gör sig sällan bättre förstådd på svenska.

Naja. En fråga: Vem skulle bli svensk mästare i dålig akademisk svenska?

Categories
Blandat

Medieslavarna och upproret

Gudmundson-affären rullar vidare lite överallt, kolla till exempel Det perfekta tomrummet, Media Culpa och Mymarkup.

En fundering: När jag en gång sålde min själ till en tidning vill jag minnas att jag fick skriva på ett avtal som gjorde mig mer eller mindre livegen, sas det, (fast jag kollade aldrig upp det), eftersom kollektivavtalet mellan SJF och TU förbjöd frifräsande (även för helt ideella, osignerade webbpublikationer, ehrm).

Och då jobbade jag ändå för en tidning som inte gömde sig bakom förment opartiskhet eller public service-ideologi. Nu har jag bytt till en bransch där man inte bara får utan förväntas vara proffstyckare i samhällsdebatten (tredje uppdraget, kallar vi det). Men kanske är varje bloggande journalist en potentiell Gudmundson? (och här får jag av någon anledning slutscenen i Stanley Kubricks Spartacus för ögonen).