Varför är liberalismen den ständiga tvåan som teori om internationella relationer? Kanske för att den har kommit att bli en restpost för diverse teorifragment som inte har så mycket mer gemensamt än att de inte hör hemma i realismen.
Bättre sent än aldrig: Mattias Svensson, redaktör på magasinet Neo, förärade i våras Karl Palmås och mig ett långt blogginlägg om liberalismen, för min del baserat på inlägget Skräckens liberalism. Jag skottade ihop ett svar då, som jag sedan aldrig kom mig för att posta, men naturligtvis förtjänar Svenssons både intressanta och underhållande frågor en reaktion. Håll till godo! ((Se också Kalles respons, inte minst hans Ior-liberala läsning av Adam Smith, och Svante Nycanders DN-essä härförleden.))
Efter FRA-lagen behöver liberaler idka självkritik. Jag menar då inte att ni som svek ska rannsaka era samveten — ni borde göra det, men jag tror inte att ni kommer att göra det. Tvärtom tvår ni nu era händer och ägnar er åt retoriska ombeskrivningar av ert svek. Massavlyssning är stärkt integritetsskydd.
Birgitta Rydberg (fp) har dragit in landstingsstödet till Stockholms brukarförening. Nu borde folkpartiet stå på tur.
Härom dagen hamnade jag på ett seminarium på stadsmuseet, där tre goa göbbar spånade om vad som har hänt med den här staden som vi alla bor i.