När Johan Lönnroth och andra förnyare i vänsterpartiet kickade igång Vägval vänster med ett upprop i Vänsterpress våren 2003, sade de sig vilja de se ett vänsterparti som ”slår vakt om parlamentarisk demokrati som en historisk landvinning” och ”representerar en vänsterpolitik som slutligen lämnat dogmatism och teskommunism bakom sig”.
Att vara för demokrati och mot teskommunism kanske låter självklart så här 85 år efter demokratins genombrott och 15 år efter Berlinmurens fall. Men vid kongressen i våras valde majoriteten i vänsterpartiet istället den andra vägen åt vänster, riktning avgrunden. Femtekolonnarna i Vägval vänster fick stryka på foten och istället valdes stenhårda gammelkommunister in i partistyrelsen, till exempel Eva Björklund, som i mer än 30 år var ordförande i Svensk-kubanska föreningen.
Desto tråkigare är det då att se att inte heller Vägval vänster kan hålla fast vid att stå för en modern. I en artikel på Vägval vänsters hemsida vevar en Amanda Duregård (till vardags tydligen knattereporter på Bohusläningen) de gamla vanliga urvattnade Svek-myterna om Fidel Castros 45-åriga diktatur:
”Som inget land i världen erbjuder Cuba en sådan trygghet för invånarna och ett system med så små klyftor mellan människor. Det är den nation som lyckats bäst hittills med att skapa socialistiska inslag i sitt system. Revolutionen på Cuba och dess efterspel har för det mesta fungerat bra, och det i socialismens anda. Låt oss stödja det cubanska folket och lära oss av deras revolution. Vi ska segra, Venceremos!”
Tjofaderittan! Det om ett land som dömmer folk till 20 års fängelse för att de startar politiska partier, organiserar arbetare i fackföreningar, startar tidskrifter, öppnar oberoende bibliotek, om ett land som under Fidel Castros 45 år vid makten inte har hållit några fria, demokratiska val.
Jag hoppas att inte Lönnroth et consortes håller med Duregård, men de har faktiskt valt att publicera hennes träiga Castrokram. Var det inte sånt Vägval vänster skulle lämna bakom sig? Det är allt lite trist att inte ens förnyarna i vänsterpartiet tycks kunna skilja mellan demokrati och diktatur. Vissa ränder går visst aldrig ur.
19 replies on “Samma gamla vanliga vänster”
Ibland undrar jag om man inte borde klassificera Castrokramande som en psykisk åkomma – så att de kan få den vård de behöver…
För om man bor i ett av världens friaste länder (och samtidigt jobbar inom den fria median – nåt som kubaner bara kan drömma om) och samtidigt hyllar diktauren på Kuba så kan man inte vara frisk.
Nu såg jag att hon bara är 16 år…då kanske inte sjukdomen ”castrokrameri magnus” slagit ut fullt…bara ungdomligt oförstånd.
Vad tycker ni om El Salvador?