Categories
Dawit och Eritrea

Fången på vårt samvete

Till och med sedan han återvänt till tryggheten i Örebro väcker Mehdi Ghezali mer intresse än Dawit Isaak, den svenske samvetsfången i Eritrea. Bara hittills i år ger Ghezali 86 träffar i Mediearkivet, mot 22 för Dawit. Men fallet Dawit puttrar på i mediedagordningens utkanter – här några nedslag i den senaste tidens rapportering.

  • ”Utomlands höjs alltfler röster för att Eritrea ska frige den svenske journalisten Dawit Isaak. I Sverige är det däremot märkligt tyst”, skriver Åke Wredén i Expressen 31/3.

  • Wredén upprepar den tesen i gårdagens Helsingborgs Dagblad och kritiserar hur svenska publicister har behandlat sin fängslade kollega:

    ”Dawit Isaak är demokrat. Han tror på det fria ordet. Men det har inte gjort hans öde mer intressant för flertalet av de stora svenska redaktionerna. Snarast tvärtom. För den som fängslas för det fria ordets och den demokratiska övertygelsens skull är engagemanget svagare eller obefintligt.

    Detta är ett svek. Mot Dawit Isaak, förstås. Men också mot pressens demokratiska kallelse.”

  • ”Eritrea måste frige Isaak”, skriver Ann-Charlotte Martéus i Expressen 1/4. Fast hon har fått en hel del fakta om bakfoten.

    Dawit är 40 år (inte 41) och har suttit fängslad i 1 299 dagar (inte 1 640). Sedan han fängslades har varken anhöriga eller svenska myndigheter fått träffa honom (inte ens hans fru). Och att han i april 2003 ska ha vårdats på sjukhus för tortyrskador hävdar Committee to Protect Journalists (inte Läkare utan gränser).

    Och vi passar på att förklara varför vi numera vet bättre än att kalla Dawit bara Isaak: Isaak är inte hans efternamn, utan hans fadersnamn, enligt eritreansk namnsed. I Eritrea är således ”Mr. Dawit” en korrekt titulering.

    Nåväl, annars var allt rätt.

  • Nerikes Allehanda (17/3) ser tecken på Isaias-regimens fall i hur den bemöter den svenska kampanjen för Dawit. Varje vecka överlämnar Stödkommittén frige Dawit och pressorganisationerna ett brev till den eritreanska ambassaden på Lidingö i Stockholm. Men ambassaden vägrar ta emot protestbreven:

    ”Den eritreanska ambassaden i Stockholm väljer uppenbarligen en annan väg: att hålla dörren låst, att tejpa igen dörrspringor, att hålla för ögon och öron och hoppas på att det som är obehagligt ’där utanför’ försvinner. Det påminner snarast om en religiös sekt, som isolerar sig från en omvärld som utmålas som ’ondskefull’.

    En diplomat som agerar på det sättet gör sitt land en otjänst. En regim som agerar på det sättet kommer så småningom att falla på grund av att den inte förstår vad som händer, vare sig i omvärlden eller i det egna landet.”

  • ”När en svensk medborgare är i nöd utomlands ska staten göra vad den kan för att bistå”, skriver Nils Funcke i Borås Tidning 22/3. Han jämför Dawits fall med bland andra Annika Östberg, Minas al-Yousifi och Pigge Werkelin:

    ”Dawit Isaak sitter sedan september 2001 i ett svart hål i Eritrea. Gripandet av honom och en rad regimkritiska journalister innebar slutet för den fria pressen i Eritrea. Opinionsbildningen för Isaak som blev svensk medborgare 1992 har trevande kommit igång.

    Men vad gör regeringen?

    Säkerligen sker en del i det fördolda. Och visst ska den tysta diplomatins möjligheter prövas. Men till sist bör tålamodet tryta och regeringen inse att det endast är med stöd av en stark opinion det går att nå resultat. Det insåg utrikesminister Anna Lindh i fallet Ghezali.

  • ”Man måste skilja på sådana situationer”, replikerar Staffan J Thorsell i GT 26/3:

    ”Vi ska ha en stat som ställer upp när någon får utstå ett sådant helvete som Pigge Werkelin gjorde. Och som kommer till undsättning för någon som Dawit Isaak.

    Men jag vill inte betala för någon som hamnar i knivslagsmål vid Medelhavet”.

    Kanske den tesen känns mindre fräsch sedan allas vår Calle har frikänts…

  • Slutligen gläds jag åt att Västsveriges kvällstidning äntligen har recenserat Dawit och friheten: ”Liten bok, mycket att tänka på”, skriver Jan Ceder i GT 27/2. Boken går att beställa från förlaget och de vanliga nätbokhandlarna.

19 replies on “Fången på vårt samvete”

Varför ska just Dawits medie utrymme ställas mot Mehdis? Ligger det någon motsättning här; finns det inte spaltutrymme att skriva om bägge fallen?

Det blir intressant att jämföra för att de är snarlika fall (svenska medborgare som fängslats utomlands under lång tid utan rättegång).

Det tog sju månader innan första notisen dök upp i svenska medier. Under första året skrev de fem största dagstidningarna 257 artiklar om Mehdi Ghezali mot 15 om Dawit Isaak.

Visst är det prima att det skrivits mycket om Mehdi Ghezali. Men det är en skam för svenska medier att Dawit Isaaks fall inte uppmärksammats mer.

Och eftersom det inte finns spaltutrymme att skriva om allt måste tidningarna göra ett urval: De har valt att skriva om Ghezali och att inte skriva om Dawit. Varför? Tja, läs Katrin Kasströms avslöjande reportage ”Dawit och tystnaden” i Dawit-boken (http://www.silc.se/article….).

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *