Categories
Diktaturkramar Kuba

The Rough Guide to Castroland

Jag åkte till Kuba två veckor i början av sommaren och tog med mig The rough guide to Cuba, den pinfärska tredje upplagan som damp ned dagen innan jag reste. En perfekt reskompis för demokratituristen? Sällan.

Utsikt över Havanna
Sarajevo 1995? Nej, Havanna 2005.

Sist jag var på Kuba köpte jag en gräslig Lonely planet-bok i en turistbutik. I den står det till exempel att Havanna, till skillnad från andra latinamerikanska storstäder, inte har någon slum. Naja, som så många sanningar om Kuba är den högst relativ: Förfallet gör att Havanna ser ut att ha bombarderats. Som Sarajevo för en tio år sen, tänker jag mig.

The rough guide är dock inte ett dyft bättre. Snarare tvärtom.

Här kan vi till exempel läsa att även om press, radio och tv kontrolleras och censureras av staten, så har det fått den trevliga följden att medierna i Kuba är inriktade på att producera ”socially valuable content, refreshingly free of any concern for high ratings and commercial success.”

Och varför finns det inte några böcker i Kubas bokhandlar, förutom Che-biografier och en och annan möglig naturkunskapsbok från 70-talet? Jo, förklarar våra guider Fiona McAuslan och Matt Norman, under den så kallade speciella perioden – sedan Sovjetunionen upplöstes och med den stödet till det kubanska broderfolket – har det rått brist på papper.

Cubanet beskrivs som ett insiktsfullt forum för den politiska oppositionen, ”so conspicuous by its absence on the island itself”. Hur många politiska fångar krävs för att göra oppositionen synlig för en guideboksförfattare? Fler, åtminstone, än de drygt 70 fångar som fortfarande sitter inne efter Kubavåren 2003.

2003? Ja, det var faktiskt i mars det året som regimen slog till mot oppositionen – inte 2002, som The rough guide påstår i den enda mening på 640 sidor som ägnas åt Varelaprojektet och demokratirörelsen. Låt mig gissa att faktarutan på 37 rader om de fem fängslade kubanska spionerna i USA har granskats av Ministerio del Interior innan den gick i tryck.

Att den fantastiska kubanska sjukvården går på knäna och saknar mediciner beror förstås på USA:s handelsembargo, fortsätter vår råa guide att förklara. Embargot är ett gissel och jag skulle gärna se ett McDonalds i varje gathörn i Havanna (det vore ett lyft för det kubanska köket). Men mat, mediciner och böcker hör i alla fall till de saker som inte blockeras.

Men inte är det misär och förtryck på hemmaplan som har fått så många kubaner att riskera livet på allt som flyter (eller inte) för att ta sig till det förlovade landet i norr. Nej, istället sjappar de för att USA:s Cuban Adjustment Act skapar en orättfärdig morot för kubanerna, som Miamimaffian tvingat igenom för att kunna visa upp desperata flyktingar i USA:s medier. Jojo.

Och så kan man fortsätta lista exempel på hur The rough guide vilseleder sina läsare. Medvetet? Ja, man kan rimligen inte få en guidebok så uppåt väggarna – till råga på allt i tre upplagor – av misstag.

Kanske tror The rough guides redaktörer att alla som åker till Kuba gör det för att uppleva myten om salsa, rom och revolution. Och då fyller boken väl sitt syfte: Med The rough guide som sällskap behöver man inte känna dåligt samvete för att man gör kubanernas misär till en turistattraktion.

4 replies on “The Rough Guide to Castroland”

De guideböcker jag bläddrat igenom har inte varit så pass dåliga, men det beror kanske på att de i stort sett endast avhandlat turistgrejer och bara pliktskyldigt och kortfattat skrivit om landets politik.

Däremot har jag stött på turistsidor på nätet som gett i stort sett samma bild som boken du läste. Men det handlar ofta om någon sorts revolutionsromantik och inte mycket om någon ”all inclusive-turism”.

Som svensk exil kuban, bosatt i Sverige sedan 1996, får inte jag tillstånd av de kubanska myndigheterna för att besöka Kuba pga att mina åsikter sammanfaller med din skildring i din artikel.

Det du berättar känner jag igen och det känns bra när någon som har åkt till Kuba som turist inte blundar för verkligheten. Det är oerhört viktigt.

Oppositionen på Kuba finns och den behöver all internationell stöd den kan få.

Johan, du verkar medvetet vanställa vad du ser och hör och ger ett ohederligt intryck. Finns det möjligen en “liberal” fanatiker bakom din penna ? Är du SILC-aktivist ?
Jag har varit på Kuba ett antal gånger, ett av tillfällena verkar att ha varit samtidigt med dig. Den gången besökte jag Habana tre gånger och bodde i olika delar av stan. Och har varit inne i många hem i olika delar av stan. I övrigt har jag rest i hela landet – utom några fläckar o öar.
Visst finns det slumliknande kvarter i stan men den som påstår att de dominerar kan inte ha sett mycket av stan och absolut inte varit inne i husen runt Lazaro o Raphael i Vedado – som man brukar hänvisa till. Att som du gör påstå att stan ser ut som Sarajevo efter kriget säger mer om din omdömesförmåga än ngt annar. Och hur i h-e kan du ha missat de omfattande restaurationer som pågår i Habana Vieja ? Där är ju byggnadsställningar i varenda kvarter !
Att du personligen saknar reklamTV är knappast ett kriterium på att Kubanska media fungerar odemokratiskt. Dessvärre har du rent sakligt fel. Kubansk TV producerar nästan lika sliskiga såpoperor som Spanien, Venezuela mfl skräckexempel. USA är nästan högstående jämförelsevis. Och för den som föredrar är det bara att ta in amerikansk, mexikansk eller spansk TV.
Det du skriver om bokhandel är ännu värre. Det är så galet så det är svårt att tro att du varit i landet. Sitter du på LUF:s kontor och skriver falska resereportage ?
Tryckning av billiga böcker inom landet upphörde nästan runt -93. Den tryckerikapacitet man kunde hålla liv i gick åt till administration , offentligt material och skolböcker. Övrigt trycktes utomlands för valuta. Bland annat de imponerande mängder böcker du kunde finna i butikerna runt Habana Libre, Plazas de las Armas mfl. Kubas första moderna offsetpress installerades året innan du var där.
När det gäller det sk Varelaprojektet ska du kanske lära dig skilja på katolska kyrkans diakonala program som har hygglig uppslutning och Osvaldo Payas snyltgrupp som genom att skäla ett offentligt sanktionerat reformprograms namn får obildade liberaler att tro att hans lilla CANFkotteri representerar ngt av värde.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *