I dag har Dawit Isaak suttit fängslad i 2 000 dagar i Eritrea. ((Ja, någon råkade räkna fel på två dagar.)) I förrgår publicerade sex svenska kultursidor ett upprop där de kräver att regeringen tassar ur filttofflorna. Vi applåderar det — och hoppas kultursidesuppropet indikerar att medierna nu själva tänker lägga på ytterligare ett kol för Dawit.
När Rickard Sjöberg och jag råddade ihop boken Dawit och friheten (Silc förlag 2004, ISBN 9197477176) försökte vi bringa ordning i all den information som tidigare saknats om vem Dawit Isaak är, vad som egentligen hade hänt när Eritreas president kväste oppositionen 2001 och varför utvecklingen i Eritrea gått så käpprätt åt skogen.
Det lyckades vi nog med (även om en rad felaktiga uppgifter fortsatt att valsa runt varje gång medierna uppmärksammar Dawits öde). Men det finns en annan grej som gör mig lite förbryllad.
I boken jämför Katrin Kasström hur medierna uppmärksammat tre svenskar som fängslades i utlandet 2001: den så kallade Kubasvensken Mehdi Ghezali, Calle Jonsson och Dawit Isaak. Under första året som de satt fängslade skrev de fem största dagstidningarna 257 artiklar om Ghezali, 140 om Jonsson och 15 om Dawit — varav nio TT-notiser, ett radiotips och två insända debattartiklar.
Sedan dess har svenska medier bättrat sig: I dag känner alla till Dawit Isaaks öde. En sökning på hans namn hos Retriever ger drygt tre gånger så många träffar under 2006 som 2004. Ledare och debattartiklar ligger på svenska myndigheter, medan nyhetsreportrar rapporterar från manifestationer och kollar regelbundet av vad UD har att säga (inte mycket sedan UD lade locket på efter att Dawit fängslats igen).
Men det märkliga är att den ökade uppmärksamheten i medierna har inte nödvändigtvis medfört att ny information har kommit fram om fallet Dawit. Trots att här sedan länge finns en rad märkliga och viktiga historier att börja nysta i.
Jag skulle gärna läsa ett avslöjande reportage om hur den eritreanska regimens kontrollapparat i Sverige fungerar. Hur förmår de tusentals exileritreaner att fortsätta betala tvåprocentsskatten till hemlandet? Hur är det med ryktena om svartjobb och skumraskaffärer på Eritreas ambassad i Stockholm? Och vilken roll spelade regimtrogna grupper i att få Dawit fängslad igen i november 2005?
Jag skulle också gärna se en granskning av hur flera EU-stater låter sina maktambitioner i Afrika gå före kraven på demokrati och mänskliga rättigheter. Varför förmår inte EU att hålla en gemensam linje mot Eritrea? Varför har Frankrike och Italien släppt in Isayas Afeworki i stugvärmen igen? (Ja, bokstavligt talat: den eritreanske diktatorn fick ett varmt välkomnande i den italienske premiärministerns sommarstuga).
Och varför har inte en enda svensk redaktion skickat en reporter till Asmara? Går det? Tja, inte heller utländska journalister är välkomna i Eritrea, men BBC har till exempel haft reportrar i Asmara även efter att deras korrespondent Jonah Fisher kastades ut i september 2004.
Och där finns mer. Så om medierna verkligen ville uppmärksamma Dawits fall skulle de förstås göra vad de kan bäst: Granska och gräva fram nyheter. Låt hoppas att de sex kulturredaktörernas upprop är en stridsförklaring.
One reply on “Gräv för Dawit Isaak”
kan någon säga konkret vad det är han har skrivit som har ngt att göra med mänskliga rättigheter eller demokrati att göra