Nyligen såg jag förrförra årets stora julmatiné, C S Lewis Narnia i Disney-tappning. Jag är förstås inte den förste att lägga märke till den inte så subtila propagandan för global uppvärmning.
Fyra människobarns entré i sagovärlden är allt som behövs för att isarna ska börja smälta i en rasande takt. Men ändå lägger filmen sympatin hos dem och det växthusgasrapande lejonet snarare än hos isbjörnar, vargar och snöleoparder som sluter upp bakom Isdrottningen för att skydda sina hotade biotoper mot de av människor skapade klimatförändringarna.
Men vad allvarligare är: Filmen romantiserar barnsoldater.
Av självaste jultomten, som de allra flesta barn torde skatta högt, förses syskonen Pevensie med vapen, vilket förstås syftar till att inte bara normalisera vapen, utan ge dem den mest positiva värdeladdning man kan tänka sig. Ett dödligt vapen är den bästa julklapp ett barn kan få, lyder övertydliga budskapet i Narniafilmen. Ett placerat reklambudskap från den amerikanska vapenlobbyn, månne?
Och det är först när Aslan lyckats bryta ned barnens motvilja mot vapnen och mot kriget — när barnen lär sig att döda och accepterar krigets villkor — som de kan rädda Narnia, besegra häxan och förverkliga profetian.
Vapensmugglare kläs i tomtens röda dräkt och verklighetens krigsherrar legitimeras genom det Kristuslika lejonet. Att beväpna och tvinga ut barn i krig är faktiskt något som förbjuds i en hel radda internationella konventioner. Narnia är i stort sett en enda lång och otäck reklamfilm för Herrens befrielsearmé i Uganda.
Det här skulle inte mina barn få titta på, om jag hade några. Nästa helg kanske jag borde utsätta mig för Borat.