I Mattias Haglunds serie om Göteborgsliberalismen hittade jag ett citat av den gamle idéhistorikerstöten Sven-Erik Liedman, som tycks ha stor bäring på mycket vi finner intressant:
“I dag domineras de liberala strömningarna av det jag skulle vilja kalla egendomsliberalism. Men går man tillbaka till John Stuart Mill är själva frihetsproblemet inte alls på samma sätt förknippat med idén om egendom, det grundläggande hos Mill är snarare människans rörelsefrihet. I dag pågår ett slags spel om det fysiska rummet där starka ekonomiska intressen försöker tjäna så mycket pengar som möjligt på stadsrummet, samtidigt som människor förflyttar sig på ett mer okontrollerbart vis mellan olika miljöer. Här skulle en återupprättad Göteborgsliberalism kunna spela en viss roll. Vad man än säger om de där gubbarna, så månade de om det offentliga rummet.”
En liberalism som bygger på rörelsefrihet och som månar om det offentliga rummet: Är det inte precis i den riktningen Göteborgsliberalismen har återupprättats? Ett par saker är intressanta att spinna vidare på i den gamle vänsterstötens resonemang.
För det första: Att gå bortom den tämligen uttjötade distinktionen positiv/negativ frihet och istället (åter) tänka frihet i termer av rörelse. Här tänker jag mig att man kan tänka rörelse (och en motsvarande frihet) utifrån olika ontologier. En newtonsk världsbild ger en ledtråd om vad rörelsefrihet kan innebära: “A body persists its state of rest or of uniform motion unless acted upon by an external unbalanced force.” Det är väl någonstans där som Mill rör sig: Jag har rätt att göra vad jag vill så länge min frihet inte inkräktar på din. Och det är ju inte svårt att se människor som Newtonska kroppar som rör sig fritt och linjärt genom rymden, såvida de inte utsätts för yttre krafters påverkan.
Ställ mot det en flödesontologisk bild av vad frihet innebär: En mer lucretiansk ontologi:
“Lucretius idéer om clinamen, de slumpmässiga avvikelser i partiklars banor som skapar kollisioner med andra partiklar, turbulenser, och struktur. Liv uppstår ur turbulens och dynamik, endast det döda befinner sig i jämvikt. Ett sådant förhållningssätt är på många sätt antitetiskt mot modern västerländsk vetenskap, som valt bort Lucretius ontologi till förmån för Platons. Den moderna världsbilden beskriver därför ordning och liv i termer av jämvikt och stasis. Ting antas ha en transcendent essens som ger dem en fix identitet.”
Utifrån en sådan idé om rörelse, vad betyder i så fall frihet? Här saxar jag helt osökt över till Jane Jacobs.
Frågan är vad det innebär i normativ mening för staden, för friheten att röra sig i staden. ((Liedman försöker göra en enkel poäng om kommersialiseringen av stadsrummet, men i själva verket är det vi ser en kombination av privata och offentliga aktörer som lika gärna kan kritiseras för att det är för mycket politik. Jag tror det är en syn på frihet som är lite för bunden just till det egendomsfrihetsbegrepp han säger sig kritisera. Det handlar inte om marknad vs stat (eller stad i det här fallet), utan om att etablera antimarknader.))
Jane Jacobs om den mycket konkreta rörelsefriheten i staden: Möjligheten att ta andra vägar, att flöda annorlunda, för nya möten att uppstå, nya turbulenser. Analysen av långa kvarter kontra korta kvarter.
Hur kan man översätta detta till en normativ teori?
Det här är superspännande. Kan man knyta ihop de här trådarna? Göteborgsliberalism, rörelsefrihet och det offentliga rummet? Kalle har naturligtvis redan fiskat i de här vattnen, både med Hamnstadens flöden och Leipzig, 1989. Men jag tror man också kan koppla det här tydligare till en liberalism.
Men vad menar vi med rörelse? I Newtons tre lagar om rörelse ger kanske en ledtråd om vad rörelsefrihet kan innebära. “A body persists its state of rest or of uniform motion unless acted upon by an external unbalanced force.” Kroppar som rör sig i linjära banor.
Den newtonska världsbilden har naturligtvis varit
Men det finns ju ett annat sätt att se på vad rörelse är i fysiken, som vi hittar hos den lucretianska swerven. Linearitet. Där normaltillståndet inte är jämvikt utan obalans.
Det låter oss inte minst tänka bortom den gamla låsningen kring frihet 1 och 2. Det är i o f s lite märkligt, för man förknippar ju just Mill med en sådan “frihet från” andras och statens intervention, vilket tycks ligga nära det Newtonska perspektiv som går som en röd tråd från Hobbes och Locke och framåt.
Två exempel: Jane Jacobs och vikten av korta kvarter. Jacobs drar upp detta som ett av fyra oundgängliga villkor för att en stad ska generera mångfald. “Most blocks must be short; that is, streets and opportunities to turn corners must be frequent.” Varför är det så viktigt med korta kvarter och att kunna vika runt hörn ofta?
Korsningarna mellan gator skapar utrymmen för möten mellan människor, som inte alltid är avsedda.
En frihet som leder till trygghet. För Jacobs bidrar detta också till att skapa det som är stadens unika sociala innovation: Feeling safe in the company of strangers. De allra flesta människor vi möter på gatan är kompletta främlingar för oss. Ändå känner vi oss trygga i en väl fungerande stad. Men det är inte för att vi rör oss utan att stöta in i andra, utan just på grund av alla dagliga möten som vi inte ens betraktar som möten eftersom de vi möter är främlingar.
Vänder blicken mot rummet, mot det materiella och konkreta, snarare än mot det abstrakta (i det lägger jag ingen värdering, eller jo, men rättighetskataloger är med nöden abstrakta. Det är därför vi behöver domstolar för att tolka och tillämpa dem.)
Le Corbusiers maximal individual liberty.
Stadsplaneringen i Göteborg har brutit upp just ett äldre gatunät, där det fanns fler möjligheter att vika runt hörn. Se på gamla Majpojkars kartor över Chapmans torg. Tellgrensgatan har ersatts av en promenadstig genom en huspark. XX-gatan har blivit en otrygg gångväg bredvid en parkering. Seglaregatan har skurits av från Ostindiegatan med en miljonprogramskloss. Kabelgatan gjordes till en trafikseparerad matarled omgiven av återvändsgränder. Själva Chapmans torg blev en reservoar, avskärmad från flödena på de omgivande gatorna, en vik av syrefattigt vatten avmeandrad från den levande floden. http://sv.wikipedia.org/wiki/Meander
Så bröt man sönder ett existerande, komplext gatunät som erbjöd många möjligheter att komma igenom området, och många möjligheter att vika runt hörn. Istället förväntas vi ta de vägar genom staden som stadsplanerarna rationellt dragit upp åt oss.
I dag är det svårt, men inte omöjligt, att återställa ett gatnät som ger fler möjligheter till rörelse, möten och turbulens. De gamla gatorna kan kopplas ihop igen. Gångstigarna kunde bli trottoarer längs stadsgator kantade av hus.
Men jag tänker mig att man kan tillämpa det rörelsefrihetsbegreppet även på en annan skalnivå.
Rätten till exit har ju alltid varit central i liberal kontraktsteori. För att samhällskontraktet ska kunna vara legitimt måste parterna också behålla möjligheten att bryta det. För Kant är det viktigt för att kunna förklara varför en värld av stater alls är legitim: Vi har rätt att forma ett kontrakt här så länge som andra har möjlighet att undgå det (Kleingeld). I MdS fastslår han också rätten att lämna sitt land som en fundamental medborgerlig rättighet. Radikalt i en tid när undersåtarna behandlades som statens egendom, men även i dag.
Albert Hirschmans analys av varför DDR brakade samman. I populärversionen av vad som hände 1989 har vi fått lära oss att det var när DDR-ledningen, pressad av interna demonstrationer, plötsligt gav DDR-medborgare möjlighet att resa ut, som muren föll och med den regimen. Men Hirschman gör en helt annan läsning av 1989: Många lämnade DDR under hela dess existens. Det var först när de möjligheterna stängdes som demonstrationerna tog fart. Genom att försöka dämma upp utflödet av människor skapade DDR-regimen ett inre tryck som bara väntade på att rinna över.
Det kanske mest kusliga exemplet är Rawls Law of Peoples. Jag dissar inte den av samma skäl som alla kosmopoliter. Men att som Rawls utgå ifrån att skälen att flytta i princip skulle upphöra om alla samhällen var välordnade ger mig kalla kårar.
Kosmopoliterna har framför allt fokuserat på Kants rätt till universell gästfrihet och vad det betyder i dagens mångkulturella postindustriella länder. I ett väldigt okosmopolitiskt navelskådarperspektiv har de missat att den mer radikala delen av Kants argument handlar inte om rätten att komma, utan om rätten att lämna, att vika.
Rätten till universell gästfrihet är tämligen blygsam. Men rätten att lämna sitt land och byta sin nationalitet, som inskrivits i FN:s universella deklaration, är betydligt mer radikal. Och under 1800-talet, när XX miljoner människor, XX procent av världens befolkning, lämnade sina hemländer och flyttade till den nya världen för att bosätta sig, bidrog den mer till människors frihet än någon annan. Så mycket som vi snackar om migration och globalisering i dag är möjlighetern till exit och entry, att vika och att komma, betydligt mer begränsade än de var under århundradet före första världskriget (H&T). Men människor låter sig förstås inte hållas tillbaka vare sig av sina hemregeringars eller destinationsländernas försök att hindra, reglera och dämma upp dem. Den okontrollerade, okontrollerbara, förflyttningen mellan olika jurisdiktioner fortsätter, och finner nya vägar för varje försök att dämma upp den, enligt minsta motståndets lag.
Friheten att röra sig, att komma och att vika, som en fundamental liberal frihet.