I Magnus Haglunds serie om Göteborgsliberalismen säger Sven-Erik Liedman något intressant om rörelsefrihet i staden. ((Serien finns inte längre på nätet – GP gick tyvärr Chi Huang Ti på sin nya webbplats och dödade alla gamla permalänkar. Ingången snodde sedan Jimpan helt fräckt, men den tål återvinning.)) Går det att bygga vidare på?
“I dag domineras de liberala strömningarna av det jag skulle vilja kalla egendomsliberalism. Men går man tillbaka till John Stuart Mill är själva frihetsproblemet inte alls på samma sätt förknippat med idén om egendom, det grundläggande hos Mill är snarare människans rörelsefrihet. I dag pågår ett slags spel om det fysiska rummet där starka ekonomiska intressen försöker tjäna så mycket pengar som möjligt på stadsrummet, samtidigt som människor förflyttar sig på ett mer okontrollerbart vis mellan olika miljöer. Här skulle en återupprättad Göteborgsliberalism kunna spela en viss roll. Vad man än säger om de där gubbarna, så månade de om det offentliga rummet.” ((Liedman gör dock en alltför enkel poäng om kommersialiseringen av stadsrummet. Därmed tycks han själv utgå ifrån en syn på frihet som är lite för bunden just till det egendomsfrihetsbegrepp han säger sig kritisera. Ta galleriafieringen som exempel: Det handlar inte om marknad vs stat (eller stad i det här fallet), utan om antimarknader.))
Jag tror den gamle idéhistorikerstöten är något intressant på spåren, men det behöver utvecklas. För vad är egentligen rörelsefrihet? En liberal tradition – eller karikatyr – faller tillbaka på idén om frihet som icke-inblandning (från staten), ett frihetsbegrepp som i sig bygger på en idé om rörelse.
Men måste en Göteborgsliberal idé om rörelsefrihet börja och sluta där? Här en prick-till-prick-övning för läsaren:
- Isaac Newtons första rörelselag:
“Every body persists in its state of being at rest or of moving uniformly straight forward, except insofar as it is compelled to change its state by force impressed.”
- Thomas Hobbes frihetsbegrepp:
“By liberty, is understood, according to the proper signification of the word, the absence of external impediments: which impediments, may oft take away part of a man’s power to do what he would; but cannot hinder him from using the power left him, according as his judgment, and reason shall dictate to him.” ((Leviathan, Chapter XIV.))
- Scaft 1968:
”1:6. Start- och målpunkter för olika slag av trafik bör inom varje trafiknät förläggas så att minsta möjliga antal konfliktmoment uppstår. Sålunda bör husentréer vetta mot gångväg och parkeringsplatser förläggas mellan gata och hus.”
Jag menar förstås inte att 1–2–3 på något sätt logiskt följer på varandra, men de hänger i vart fall ihop.
Men här finns ju också en annan tradition, som till exempel Kalle Palmås lyfter fram i sina skriverier om staden. Här börjar vi inte i Newton, utan i Lucretius‘ atomiska rörelser:
“The atoms, as their own weight bears them down
Plumb through the void, at scarce determined times,
In scarce determined places, from their course
Decline a little—call it, so to speak,
Mere changed trend. For were it not their wont
Thuswise to swerve, down would they fall, each one,
Like drops of rain, through the unbottomed void;
And then collisions ne’er could be nor blows
Among the primal elements; and thus
Nature would never have created aught.” ((En modernare engelsk översättning, hämtad från försättsbladet till Zone Books Swerve Editions:
“When atoms are travelling
straight down through empty
space by their own weight, at
quite indeterminate times
and places, they swerve ever
so little from their course,
just so much that you would
call it a change of direction.
If it were not for this swerve,
everything would fall down-
wards through the abyss of
space. No collision would take
place and no impact of atom
on atom would be created.
Thus nature would never have
created anything.”))
Ur en sådan syn på rörelse skulle man knappast landa i Scafts mål att skapa minsta möjliga antal konfliktmoment rörelse i staden. Jag slog i min jacobsinska bibel för att hitta en kontrasterande – ja, rakt motsatt – idé om rörelse i staden:
“cities are, by definition, full of strangers. To any one person, strangers are far more common in big cities than acquaintances. More common not just in places of public assembly, but more common at a man’s own doorstep. […] The bedrock attribute of a successful city is that a person must feel personally safe and secure on the street among all these strangers. He must not feel automatically menaced by them. […]
The first thing to understand is that the public peace – the sidewalk and the street peace – of cities is not kept primarily by the police, necessary as police are. It is kept primarily by an intricate, almost unconscious, network of voluntary controls and standards among the people themselves, and enforced by the people themselves. […] No amount of police can enforce civilization where the normal, casual enforcement of it has broken down.
The second thing to understand is that the problem of insecurity cannot be solved by spreading people out more thinly, trading the characteristics of cities for the characteristics of suburbs.”
“The trust of a city street is formed over time from many, many little public sidewalk contacts.” ((Jane Jacobs: The death and life of great American cities, New York: The Modern Library, 1993 [1961], 38ff, 73.))
I sitt manifest slår Jacobs fast korta kvarter som ett av fyra oundgängliga villkor för att en stad ska generera mångfald. “Most blocks must be short; that is, streets and opportunities to turn corners must be frequent.” Varför är det så viktigt med korta kvarter och att kunna vika runt hörn ofta?
Korsningarna mellan gator skapar utrymmen för möten mellan människor, möten som sällan är avsedda. För Jacobs bidrar detta också till att skapa det som är stadens unika sociala innovation: Att få oss att känna oss trygga bland alla de främlingar som omger oss – inte för att vi rör oss i rätlinjiga banor utan att stöta in i andra, utan just på grund av alla dagliga sammanstötningar, som vi inte ens betraktar som möten eftersom de vi möter är främlingar.
Så om vi kan dra en linje (icke-linjär, förstås) mellan pricken Lucretius och pricken Jacobs, hur skulle en relaterad idé om frihet se ut? Det tycks mig som att the usual suspects (Liberty 2, freedom as non-domination, etc) inte är vad vi letar efter, även om de positionerar sig mot den Hobbeska idén om frihet som icke-intervention.
Förslag?
6 replies on “Göteborgsliberalismen och rörelsefriheten i staden”
[…] fortfarande sitter fast i ett trist bilkramande, som står i bjärt kontrast mot dess stolta Göteborgsliberala arv att måna om det offentliga […]
[…] ihop stråken: Här har vi några av platser i Oslo som flest människor flödar igenom var dag, men de är svåra att ta sig mellan. Det är inte tänkt att man ska ta rakaste […]
[…] staden, rörelsefrihet och att känna sig trygg bland främlingar: Jag tillbringade en stund i fönstret på Kaffefuglen med Bart van Leeuwens artikel ur senaste PT […]
[…] som inte längre är en konkret grupp av personer eller ett system av sådana grupper, utan där vi saknar personliga relationer till många av de människor vi möter. (Han liknar, lustigt nog, ett sådant abstrakt samhälle med ett samhälle där alla kör bil!) […]
[…] blind för kontrollsamhället. De mänskliga rättigheter, till exempel, som under vissa villkor garanterar individer rörelsefrihet, skulle kunna vara fullt kompatibla med de nya, panspektriska formerna för kontroll och […]
[…] det haussmanniska Paris, medför både möjligheter och begränsningar. Jämfört med en medeltida rutnätsstad tillåter de pampiga boulevarderna — veritabla paradgator — hundratusentals […]