Staden och det likgiltiga medborgarskapet

Apropå staden, rörelsefrihet och att känna sig trygg bland främlingar: Jag tillbringade en stund i fönstret på Kaffefuglen med Bart van Leeuwens artikel ur senaste PT om likgiltigheten som ett moraliskt minimum för interkulturellt medborgarskap i städer. ((B. van Leeuwen, “Dealing with Urban Diversity: Promises and Challenges of City Life for Intercultural Citizenship,” Political Theory 38:5 (2010): 631-657.))

Leeuwen menar att kosmopolitiska och agonistiska modeller för interkulturellt medborgarskap är för krävande för medborgare i gemen. Samtida städer är komplexa samhällen, vars geografiska yta är extremt liten i förhållande till befolkningen, och de kännetecknas därför också av en intensifierad mångfald eftersom de attraherar migranter från de mest olikartade sociala grupper.

En del menar att städer därför lär sina invånare att uppskatta social mångfald, olikhet, det nya, udda, förvånande. Kan en sådan kulturell kosmopolitism också odla en moralisk kosmopolitism bland medborgarna? Leeuwen menar att tanken att städer föder fram världsmedborgare är överdrivet optimistisk. Stadslivet göder nämligen också en förbehållsam, avtrubbad, blasé och likgiltig attityd i den urbane medborgaren, genom att både lösa upp sociala band och stärka dem i segregerade, fragmenterade sociala kluster. Därför är det kosmopolitiska medborgarskapets ideal om en öppen medborgare som attraheras av olikhet orealistiskt.

Det agonistiska medborgarskapet siktar på ett mindre ambitiöst modus vivendi, med utgångspunkt i Chantal Mouffe:

“Instead of the call to open up to the diversity of the urban sociocultural realm, enjoy the presence of ‘otherness’ and cultivate humanity, this notion of citizenship is able to accomodate the fact that modern cities are often divided to a certain degree by us–them distinctions. The point is not to get everybody interested in, or in harmony with, everybody, but to find a way of living together within that establishes the position of the ‘them’ as a legitimate one within a common symbolic space[.]” (636)

Men även ett sådant agonistiskt medborgarskap är för krävande, menar Leeuwen: Medborgarna måste aktivt konfrontera varandra, och de facto utbyta åsikter utan att för den skull acceptera varandras ståndpunkter. Här lurar en republikansk agora-avund, som inte svarar mot verklighetens städer:

“Many manifestations of the general public sphere — open, shared, spaces like city streets, squares, cafés, parks, and [sic] shopping malls  — are spaces of transit … that typically involve very little meaningful contact between strangers.” (637)

Förespråkare för den agonistiska modellen menar därför att man måste skapa ‘mikro-offentligheter‘, där främlingar kan mötas och stöta och blöta “diversity and difference” och erkänna varandras skillnader. Men idén om mikro-offentligheter bygger likväl på interaktivism:

“the idea that it is necessary to seek contact with ‘the other’, to interact, and in doing so to recognize the relevant cultural and ethnic differences, rely on the basic premise that an acknowledgment of cultural differences in daily encounters between urbanites is the only civil modus of living with cultural diversity in the city.”

Både den kosmopolitiska och den agonistiska modellen förutsätter alltså att vi inte bör ställa oss likgiltiga inför olikhet, inför (den) andra, eftersom det är enda alternativet till ett våldsamt, inhumant samhälle. Men, frågar sig Leeuwen, är det verkligen så?

Utifrån urban alienering som empirisk premiss bygger så Leeuwen sin normativa, minimala idé om det likgiltiga medborgarskapet. Den urbana miljön — dess överstimulans, densitet, komplexitet — är en utmaning för både individer och deras sociala relationer. Stadens överflöd av stimuli kräver urval, filter, avskärmning, för att inte överbelasta vår förmåga att samspela med andra:

“The allocation of less time to each input, for instance by keeping small talk brief and general; disregarding low-priority inputs, for instance by not paying much attention to street theater or acrobatic stunts; and blocking reception prior to entrance into the system, for instance by assuming an unfriendly countenance, which discourages others from initiating contact.” (640f)

Ett sådant förhållningssätt leder till en minimal etisk relation, för att tala med Fran Tonkiss, som inte bygger på gemenskapens öga-mot-öga-relationer, utan på anonymitetens sida-vid-sida-relationer, som också är ett slags frihet: “the lonely liberty of knowing that no one is looking, nobody is listening”, en skör frihet som bygger på “the fragile trust in the indifference of others.” Acceptans, tolerans, men inte ett varmt, välkomnande erkännande — stadens anonymitet lockar många som sticker ut i icke-urbana miljöer.

I landsbygdens byar bygger tryggheten just på erkänsla, på att alla känner varandra och hälsar på varandra på gatan, medan staden — om den fungerar väl — ger oss trygghet bland främlingar. Det är stadens unika sociala innovation, enligt Jane Jacobs:

Att få oss att känna oss trygga bland alla de främlingar som omger oss – inte för att vi rör oss i rätlinjiga banor utan att stöta in i andra, utan just på grund av alla dagliga sammanstötningar, som vi inte ens betraktar som möten eftersom de vi möter är främlingar.

För att staden ska fungera på det sättet måste den erbjuda hus som vänder sig mot gator och trottoarer som används flitigt, så att det alltid finns tillräckligt många ögon på gatan, och vara tät och funktionsblandad. Tätheten får gatorna att leva och attraherar nya massor, medan funktionsblandningen fyller gatorna med olika slags människor som gör olika saker.

Hur som, poängen är att sida-vid-sida-medborgarskapet är mer realistiskt än de mer krävande kosmopolitiska och agonistiska modellerna för medborgarskap i den interkulturella staden. ((Multikulti-begreppet tycks vara utrangerat i den här litteraturen.)) Att de andra är mer krävande betyder inte att de är bättre eller moraliskt överlägsna — Leeuwen betonar rätten inte bara att vara different utan också att vara indifferent.

Men innebär inte även likgiltigheten en utfordring av medborgarnas sociala förmågor? Många tycks i själva verket ha svårt att upprätthålla den blasé, indifferenta attityden gentemot sina medmänniskor — att inte lägga näsan i blöt, att lämna andra i fred. Så månne är det likgiltiga medborgarskapet ett minst lika krävande etos som det kosmopolitiska och det agonistiska.