I takt med att Gadaffis regim rämnar lämnar hans förtrogna det sjunkande skeppet. En räcka internationellt erkända akademiker, som ertappats med att ha nära band till den libyska regimen, finner det nu för bäst att förklara sig och distansera sig offentligt.
- Demokratiteoretikern David Held vid London School of Economics and Political Science, fann det bäst att förklara hur hans student Saif al-Islam al-Gaddafi, son till Moammar Gaddafi, fått en doktorsgrad vid LSE och donerat 1,5 miljoner brittiska pund till den Global Governance Research Unit vid LSE som Held leder.
- Demokratiteoretikern Benjamin Barber och ekonomen Hernando de Soto Polar ingår båda i styrelsen för Gaddafi International Foundation for Charity Associations (GICDF), som leds av — just det — Saif al-Islam al-Gaddafi. Barber lämnade styrelsen i förra veckan och gav en kommentar i Huffington Post.
- Statsvetaren Robert Putnam berättar nu vad han gjorde, och vad han fick betalt, när han drack te med Gaddafi i ett tält i den libyska öknen 2007.
- Sociologen Anthony Giddens, också han vid LSE, påstod 2007 att Libyen, under Gadaffis styre, skulle kunna bli Nordafrikas Norge. Har han gjort avbön än?
Att uppburna intellektuella och akademiker faller för despotiska regimer är förvisso inget nytt. Men varför har just dessa akademiska popstjärnor valt att bli en del av Gaddafis entourage? Möjligen handlar det om pengar — 1,5 miljoner pund är förstås svårt att tacka nej till. Möjligen handlar det också om just ett slags akademiska popstjärnemanér — att sola sig i glansen av politiska makthavare, även mer excentriska furstar med, milt uttryckt, tvivelaktigt rykte.
Men jag undrar om det inte finns något mer som förklarar Gaddafi-regimens lockelse på dessa akademiker. Åtminstone Putnam, Barber och Held förenas av att de är missnöjda med hur den representativa, liberala demokratin fungerar i moderna, västerländska samhällen, och av att de tror sig ha ett bättre, mer genuint demokratiskt alternativ på lager.
- Putnam blev ett stort namn på 1990-talet med sin tes om det sociala kapitalet och sina varningar för att folk som tittar mycket på tv, bowlar på egen hand och pendlar till jobbet undergräver demokratin, eller hur det nu var.
- Barber gjorde sig känd för sin kritik av den representativa liberala demokratin som bygger på individuella rättigheter och förordar istället en stark deltagardemokrati — strong democracy.
- Held, slutligen, har gjort sig känd som förespråkare av kosmopolitisk demokrati: Idén att globaliseringen har gjort nationalstaten överspelad och att den liberala demokratin, organiserad på nationalstatsnivå, därför måste ersättas med globala demokratiska institutioner.
Det var länge sedan jag läste Putnam och Barber, men as it happens är David Held en av huvudpersonerna i min doktorsavhandling, och en av de saker jag diskuterar är hur han tycks förkasta den reellt existerande demokratin och dess politiska ledare. ((Karlsson, Johan. 2008. Democrats without borders: A critique of transnational democracy. Gothenburg: University of Gothenburg. <http://gupea.ub.gu.se/dspace/handle/2077/18348>. Se kapitel fem för källhänvisningar. Vill du ha ett exemplar? Sänd mig namn och adress!))
Eftersom Held hävdar att globaliseringen gjort den suveräna, territoriella nationalstaten överspelad är en avgörande fråga hur världen kan åstadkomma de transnationella demokratiska institutioner som Held menar måste till för att kunna hantera dagens globala politiska problem. I de långsiktiga målen ingår att samla all militärmakt under ett reformerat FN, att göra om folkrätten till ett globalt kosmopolitiskt rättsväsende, att samköra alla globala institutioner för ekonomisk styrning, som IMF, Världsbanken och WTO, att skapa en global välfärdsstat, samt, förstås, att skapa en rad olika former för demokratiskt deltagande och inflytande.
En ganska maffig reformagenda, kan tyckas. Bortsett från frågan huruvida en sådan global ordning skulle vara önskvärd, hur skulle världen kunna nå dit? På 1990-talet hävdade Held ett avantgarde av demokratier skulle gå samman och skapa transnationella institutioner, som till exempel en oberoende, direktvald “assembly of democratic peoples”.
Avantgardet skulle ledas av de demokratiska stater och civilsamhällen
“that are able to muster the necessary political judgment and to learn how political practices and institutions must change and adapt in the new regional and global circumstances.”
Därmed, hävdade han, skulle även ledare i icke-demokratiska stater inse att de måste införa demokrati för att återfå legitimiteten inför sina egna befolkningar. De globala reformerna hänger alltså på om dessa politiska aktörer har den kognitiva förmågan att inse vad som krävs av dem.
Nu tycks ju inte staternas ledare, vare sig i demokratier eller icke-demokratier, ha varit så pigga på att ta Held på orden. Under 00-talet tycks Held allt mer ha kommit att misstro statsmännens förmåga och villighet att göra vad han anser att de måste.
En del av skulden lägger han på den liberala internationella ordningen: “liberal thinking” bortser från hur statssystemet skapar externaliteter och den liberala internationella ordningen “förbiser” växande globala klyftor. Man kanske kan förstå det som ett fall av falskt medvetande — Helds fellow globaliseringsteoretiker Ulrich Beck talar om idén att vi lever i en värld av nationalstater just som ett false apriori. Samtidigt har problemen blivit värre: Staterna måste välja “reform now”, annars kommer världsordning att stå inför en ödesdiger “apocalypse soon”.
Held tycks också ha insett att demokrati inom stater faktiskt kan utgöra ett hinder för demokrati på global nivå. Till och med — eller rättare sagt: i synnerhet — demokratiska stater har visat sig vara svåra att övertyga om att göra vad Held menar de bör och måste. Därför har han kommit att bli allt mer besviken på staternas ledare:
“the political leaders of a state-based polity, even a liberal democracy, tend to be so arrogant and selfish that they pay little attention to global and transnational problems.”
Ja, demokrati på stat-nivå förvärrar faktiskt problemet med politisk arrogans, menar Held, eftersom statsmän nu hävdar sig agera med folkets, sina väljares, legitimerande mandat:
“in the transition from prince to prime minister or president, from unelected governors to elected governors, from the aristocratic few to the democratic many, political arrogance has been reinforced by the claim of political elites to derive their support from that most vigorous source of power — the demos.” (Held 2002)
I min avhandling försöker jag visa på det paradoxala och bedrägliga i Helds vision om den globala politiska ordningen. För det första ligger det ett antiklimax i att komma från en teori om globalisering som, i den mån den över huvud taget påstår något falsifierbart, utgår ifrån att staternas suveränitet undermineras, som dessutom bekänner sig till demokratiska procedurer och kosmopolitisk individualism, för att landa i att global politisk reform kokar ned till att statsmän, så arroganta, okunniga och själviska de nu är, ska inse det rätta och handla därefter.
För det andra avslöjar det ett förakt för den reellt existerande demokratin. Men med alla dess fel och brister är den den demokrati vi har, och det vore nog oklokt att ge upp den i utbyte mot Helds löfte om en perfekt demokrati i global skala, som ska kunna lösa alla politiska problem vi brottas med i dag. I synnerhet som Held inte presenterar några argument för hur den kosmopolitiska demokratin skulle kunna framskapa ledare som är mindre arroganta, själviska och okunniga än dagens.
Överlag anar man att Held utgår ifrån att den som inte håller med honom om vilka problem och lösningar som är de rätta är just okunnig, självisk och arrogant — snarare än bara av en annan åsikt. Det är knappast en god utgångspunkt för en demokratiteori, men det förklarar kanske varför Held tycks så missnöjd över att världens ledare inte lyssnar på honom, inte gör som han säger.
Fann han månne en mer lyssnande, osjälvisk och insiktsfull ledare i Saif al-Islam al-Gaddafi?
2 replies on “Gaddafi – en ledare som lyssnar och förstår”
[…] fick även Harvard-professorerna Joseph Nye och Andrew Moravcsik resa till Libyen 2007. Mother Jones berättar […]
Otroligt med dessa akademiker. Hur kommer det sig att en deltagardemokratisk, ytterst kritisk fotfolksrörelse som Alternativ Stad på 70-talet, och Jordens Vänner idag, klarar av att både vara kritisk till den representativa demokratin men ändå se den som oundgänglig? Medan de intellektuella nödvändigtvis måste tycka att antingen eller? Handlar det om behovet av profilering i den akademiska karriären? eller är det nån mer allmän sjuka hos överideologiserade människor?