På 1990-talet valde Danmark, Island, Norge och Sverige att inkorporera Europakonventionen om mänskliga rättigheter i nationell lagstiftning – drygt 40 år efter att de ratificerat konventionen. Varför tog det dem så lång tid att göra konventionen fullt tillämpbar på hemmaplan? Och varför just då?
This winter, I’m teaching Applied Theory, a doctoral course that’s part of the required coursework for students in our PhD programmes in Peace & Development Studies and Environmental Social Science at the School of Global Studies. Over the years it has evolved from a collective reading course into a course on social science theorizing.
Tillsammans med Malcolm Langford och Mikael Rask Madsen har jag skrivit ett papper om hur Danmark, Norge och Sverige sedan 1970-talet genomgått så kallade rättighetsrevolutioner, genom vilka domstolar har kommit att ägna mer uppmärksamhet åt individuella rättigheter, samt vilken roll grupper i civilsamhället spelat i att föra upp rättigheter på domstolarnas dagordningar.
Kan man mäta kvaliteten på demokratiska beslut? I debatten om epistemisk demokrati hävdar många att det är omöjligt, eftersom det inte råder något enighet om enligt vilka måttstockar vi ska utvärdera demokratiska beslut – och det är just på grund av vår oenighet i moraliska och politiska frågor som vi behöver demokratiska procedurer. I det här färska pappret försöker vi dock föreslå ett mått på epistemisk kvalitet: Huruvida slutsatserna stöds av adekvata skäl.
Sedan 1945 har både folkrätten och författningsrätten allt mer kommit att reglera staters interna förhållanden. Men om nu nationella rättighetskataloger och internationella MR-avtal utför samma funktion – att skydda fundamentala rättigheter och begränsa vad regeringar kan göra mot sina befolkningar – varför behöver vi båda systemen?