Month: February 2004

”Han har ju en kolossal närhet till folket”, säger kungen om sin kompis sultanen av Brunei, som styr sitt land med diktatorisk järnhand.

Han har svårt att hålla tungan i styr, Carl Gustaf Bernadotte. Och det visar varför så tydligt varför kravet på republik är allt annat än en struntsak, eftersom kungen aldrig behöver stå till svars för sina klavertramp inför sina undersåtar. Därför förtjänar kungens beundran för Bruneis diktator mer kritik än alla Jan O. Karlssons och Björn Rosengrens samfällda grodor.

Fast å andra sidan kan man bara hoppas att kungen fortsätter att ta sig konstitutionella friheter och sätta sig över de demokratiska statsmakterna. Ju mer han vädrar sina åsikter, desto mer osympatisk framstår både kungafamiljen och monarkin som statsskick.

Moderaterna krävde i alla fall arbetskraftsinvandring också – vilket sossarna ju ändå aldrig skulle gå med på – för att kohandla med sossarna om att strama åt flyktingpolitiken. Folkpartiet bjöd under och nöjer sig med att lägga ned utlänningsnämnden – vilket riksdagen redan har beslutat att göra – för att stödja regeringens förslag att avskaffa rätten att överklaga asylbeslut.

Men Leijonborg avfärdar anklagelserna om att folkpartiet svänger mot en striktare flyktingpolitik – det har partiet minsann gjort sedan länge.

Så vad kommer den kohandeln att leda till? Regeringen kommer förstås aldrig att lägga någon proposition om att avskaffa utlänningsnämnden, medan folkpartiet kommer att hjälpa till att slopa rätten att överklaga. Så blir asylprocessen än mindre rättssäker.

Vilken moralisk härdsmälta.

…och apropå föregående post: Svensk-koreanska föreningen slår till och med Svek när det gäller att krama diktatur. Bara under 1990-talet hade Kim Jong Ils stalinistiska Disneyland ihjäl en femtedel av sin befolkning och den regimen vill Svensk-koreanska föreningen ”stärka vänskapen” med.

Så sjukt att man skulle kunna tro att det är ett skämt.