Zimbabwes oppositionsledare Morgan Tsvangirai är i Sverige på inbjudan av Olof Palmes internationella centrum, skriver DN. Undrar vad Olof Palme hade tyckt om det. Han var ju nära vän till Robert Mugabe, vars diktatur Tsvangirai bekämpar, och deras fruar Lisbet och Sally umgicks flitigt.
I mer än 20 år hjälpte svenska biståndsmiljoner Mugabe att bygga upp sin enpartistat från självständigheten 1980. Först 2001 styrdes biståndet om från staten till civilsamhället (sedan Mugabe hotat döda svenska diplomater, som ni säkert minns).
Nåväl, inte minst i biståndspolitiken är det glädjande att svenska socialdemokrater i dag så nogsamt städat ut arvet från Palme. Fast ibland kunde man önska att de kunde erkänna att de konsekvent satsat på fel hästar: Mugabe, Castro, Arafat och andra små gröna män. I dag betalar vi ju bistånd för att städa upp vad svenskt bistånd har ställt till.
Härom veckan arresterade militären i Eritrea tusentals ungdomar som anklagas för att ha försökt smita från militärtjänsten. Nu på torsdag ordnas därför en manifestation för mänskliga rättigheter utanför Eritreas ambassad i Stockholm.
Torsdag 4 och fredag 5 november arresterade militären ungdomar utan urskillning i deras hem, i affärer och på marknader, på arbetsplatser och vid vägspärrar. De fördes till Adi Abeto-fängelset nära Asmara. I det överfulla fängelset tryckte de fängslade ungdomarna ut en vägg, som föll utåt och dödade fem vakter. Andra vakter började skjuta och dödade över 20 ungdomar och skadade över 100, enligt Asmarino.com. De dödade begravdes omedelbart utan att deras familjer informerades.
Massakern i Adi Abeto är också ett bisarrt exempel på hur den eritreanska propagandamaskinen fungerar. Till Reuter förnekade informationsminister Ali Abdu först uppgifterna om massakern:
”It is not only false, it is a smear campaign. There was no incident. It is totally basesless. These allegations are made by agents of the Ethiopian regime.”
Men till AFP säger samme minister senare, enligt BBC News, att antalet döda har överdrivits:
”I can't say there were no incidents, but to say that some 20 people had died is totally exaggerated.”
Mer information finns här:
På torsdag förmiddag ordnar eritreanska föreningar i Stockholm en manifestation för mänskliga rättigheter i Eritrea. Manifestationen hålls framför Eritreas ambassad på Lidingö.
Dagens visa är Dagen av Doktor Kosmos:
”Jag ser en tjej med en hund
Å träningsoverall
Jag tänker fy fan
Vårt samhälle är sjukt
När vi köper djur för att döva våran ångestAlla dessa hundägare
Med tråkiga liv
Tipsextra på lördag
Gå ut med hunden på söndag
Var är kreativiteten?Man skulle slakta alla hundar
Och skicka dom till Afrika
Tillsammans med all djävla hundmat
Det skulle mätta många munnar
I länder utsugna av européer”
Nu rör det på sig: I en fråga till EU:s ministerråd undrar EU-parlamentsledamoten Cecilia Malmström (ELDR) vilka ”konkreta åtgärder och påtryckningar som rådet kommer att vidta för Dawit Isaak och andra EU-medborgare som fängslats i Eritrea”, till exempel om EU kan använda biståndet till Eritrea som påtryckningsmedel.
Rådet svarar att det inte kan bli fråga om att ställa in samarbetet med Eritrea, eftersom överläggningarna också handlar om andra viktiga aspekter, som fredsprocessen mellan Eritrea och Etiopien.
Men ordförandeskapet har i alla fall i ett brev till president Isaias Afeworki uttryckt att EU ser allvarligt på att journalisterna fängslats, och kräver en öppen och rättvis process, samt att Eritrea ska tillåta EU:s representanter i Eritrea att besöka journalisterna och andra som fängslats.
Och, tja, det är väl ett halvdant svar. Fredsprocessen och situationen för mänskliga rättigheter i Eritrea går ju inte att skilja ifrån varandra. Inte, som regimtrogna grupper hävdar, för att gränskonflikten mellan Etiopien och Eritrea ursäktar alla övergrepp mot mänskliga rättigheter, utan tvärtom: Gränskonflikten hålls vid liv av två maktfullkomliga gamla gerillakrigare i Asmara och Addis Abeba.
Bara i Eritrea har den obligatoriska värnplikten utökats på obestämd tid och hela tio procent av befolkningen hålls mobiliserad i armén, vilket är en viktig förklaring till presidentens närmast totala makt. Det är svårt att se hur konflikten skulle kunna lösas utan att de båda länderna öppnas och vidtar demokratiska reformer – och det borde EU kräva i sitt bistånd.
Tyvärr finns varken frågan (H-0315/04) eller svaret på nätet, i alla fall har inte jag lyckats hitta den på Europaparlamentets hemsida. Om man jämför framstår den svenska riksdagens webbplats som ett under av användarvänlighet.