Categories
Politik

Diktaturkramare är vi allihopa

Invandrare är fuskare och Pinochet var väl inte så illa. Det är Mauricio Rojas budskap i intervjun i måndagens Metro (pdf).

Är bilden av Pinochet för ensidig?
— Några ville att det skulle gå dåligt ekonomiskt för Chile under diktaturen, så att man kunde fördöma och säga att allt bara var elände. Så var det inte. Pinochet lämnade Chile med tio procent i tillväxt.
Menar du att svenskchilenarna inte vill se det positiva med Pinochet?
— De har inte mognat. Inte minst erkänner de inte den egna skulden till det som hände, de vill vara offer. Exilchilenarna är kvar i det som hände 1973. Jag brukar säga att de ?esta alternativen var värre.
Hur påverkas invandrare i Sverige av socialdemokraternas integrationspolitik?
— De har fått en fuskarmentalitet. Man får sitt bidrag, tittar på tv och köper halalkött.

Fast att folkpartiets integrationspolitiske talesman kommer med rasistiska utfall – ”vågar säga som det är” på populistiska – förvånar förstås ingen. Partiet har ju gång på gång sänkt sina egna lågvattenmärken. Snart räcker inte ens ironin till – dagens satir är morgondagens folkpartipolitik.

Däremot orkar jag nog fortfarande säga vad-var-det-vi-sa när Rojas kramar Pinochet med autobahnargument. Hur kan alternativen till statskupp, massavrättningar, tiotusentals tortyroffer och 17 års militärdiktatur vara värre? Och hur kan skulden vara offrens?

Vi som gillar demokrati och mänskliga rättigheter skulle ju i dag kunna glädjas åt att det äntligen tycks som att Chile kommer att ytterligare konsolidera sin demokrati genom att ställa ex-diktatorn inför rätta och kompensera hans offer.

Nåväl. Rojas bekräftar i alla fall en av Mothuggs favoritteser: Att inget svenskt parti har ett clean record när det gäller att krama diktaturer. Kom i håg Rojas nästa gång folkpartiet slipar McCarthy-kniven. Dags för en statlig upplysningskampanj om de latinamerikanska militärdiktaturernas brott mot mänskliga rättigheter!

23 replies on “Diktaturkramare är vi allihopa”

Rojas (http://www.timbro.se) är visst inte heller nöjd:

”Genom lösryckta meningar och efterkonstruerade frågor vantolkas fullständigt dennes åsikter. Rojas är både ledsen och upprörd över denna parodi till intervju och helt tar avstånd från det som sägs i densamma.”

Yepp, också på folkpartiets hemsida (http://www.folkpartiet.se/t…) påstår Rojas att hans ord har förvrängts av Metro.

Min konspiratoriska hjärnhalva vill dock hellre tro att han bara har ätit kakan och haft den kvar. Hans budskap gick ut. Och förutom en och annan gnällig partist, vem läser egentligen ett pressmeddelande?

Jag anser att allt som Rojas säger är rätt och riktigt utom omdömet om Pinochet: ”Jag brukar säga att de flesta alternativen var värre.”

Även om Pinochets metoder inte kan försvaras så är det ett faktum att landet under hans regim och fram till idag ekonomiskt utvecklats på ett strålande sätt, ett sätt som inte varit möjligt om landet fortsatt in på den kommunistiska vägen.

Och påståendet att många invandrares vardag består i att man hämtar sitt socialbidrag, tittar på tv och köper halalkött borde inte vara kontroversiellt. Det är så det ser ut i dom flesta lägenheterna i exempelvis Malmös Rosengård.

Johan Karlsson, jag har läst länken till Gudmundson ?förvånar förstås ingen? från din text. Där skriver Gudmundson mycket som är bra men bäst är nog slutklämmen:

?Det finns några procent i valmanskåren som tycker att invandringsfrågan är viktig. Och då menar jag inte de två procent som röstar på rasistsekterna. Jag syftar på dem som röstar socialdemokratiskt, men som tycker att Mona Sahlin är en idiot som aldrig begripit hur illa det är ställt ute i förorten. Dem som är benägna att falla för Ilmar Reepalus omoraliska locktoner.

Och det är bara Folkpartiet som kan hantera frågan. Folkpartiet är det enda partiet som inte kan beskyllas för att vara brunskjortor.

Mauricio Rojas har hajat det hela (Rojas skymtar såklart bakom såväl Lifvendahls Rosengård-bok som Folkpartiets beryktade krav-utspel).?

Det är väl utmärkt att fp sätter fingret på segregationen. Problemet är ju bara att de lösningar partiet numera för fram snarare skulle förvärra än förbättra.

Ja, det är något av en besvikelse att Rojas uttrycker sig så här.

Visst är det sant och riktigt att tillväxten och den ekonomiska politiken var bra men det kan ju aldrig på något vis rättfärdiga tortyr, försvinnanden och politiskt förtryck.

Det som inte är lika självklart att lyfta fram är huruvida ’alternativen’ hade varit värre. Det är inte särdeles troligt att ’alternativen’ inneburit tortyr, försvinnanden och politiskt förtryck.

Men den här typen av retorik stöter man på allt som oftast av en viss liberal falang, det är bara att beklaga.

Ibland får jag känslan att man fått en mycket skev bild av vad frihetens väsen är.

Javisst, och killen som intervjuade Rojas (Federico Rodriguez Moreno) är ju riktigt trovärdig. Läs hans kommentarer i den här frågan, så står det nog klart att han redan visste vad han tyckte att Rojas tyckte om saker och ting, s a s.

http://www.metro.se/site/me

Svar till 2005-01-01 21:52 skrev Martin

”Eh… det är tydligen inte första gången Rojas prisar Pinochet.
http://www.aftonbladet.se/v…”

Hur kommer det sig att alla dessa pastadda bevis mot Rojas, ar smatt otrovardiga och svepande pastaenden fran Rojas politiska fiender?
ja antingen det ar Svenningssons urtrakiga malande utan nagon som helst substans, eller mojligen vad kommunistblaskan Arbetaren skriver vad en annan person som Rojas bjudit tycker…,men fortfarande sa saknas citat och uttalande fran Rojas sjalv.

Sadan indirekt bevisforing racker ju inte ens for Jan Josefsson

Nu befinner vi oss inte i en brottmålsrättegång så någon ”bevisföring” ska nog inte behövas. Det handlar väl snarare om att bestämma sig för vilka man tycker är trovärdiga och vilka man inte tycker är det.

För egen del har jag aldrig haft anledning att tvivla på vare sig Metros eller Olle Svennings vederhäftighet. Rojas däremot tycker jag inte verkar särskilt intellektuellt hederlig. Dessutom lät Rojas uttalanden om fuskande invandrare ganska likt vad han säger i vanliga fall, så jag lutade faktiskt åt att tro att Rojas försagt sig och sedan ångrat sig.

Om man bjuder in en minister från en brutal diktatur (låt oss anta att detta är sant, trots att det skrivits i en kommunisttidning) får man nog räkna med att man får sin trovärdighet naggad i kanten lite.

Och då är det lätt hänt att man blir tagen på orden när man senare uttrycker sitt stöd till samma regim, även om det sen skulle visa sig att man blivit felciterad.

Nej naturligtvis ar det inte en brottsmalsrattegang, men sktitsnavck och fortal ar alltid skitsnack och fortal.
Och jag haller inte med dig. Metros trovardighet ifragan ar noll, delvis pga Rojas egen reaktion, men aven for att jag finner den vanserextrema frilansande journalisten som en trovardig kalla. Och Svennings uttalande ger jag inte ett smack for. Det ar svepande och anklagande utan minsta substans. Det ar snarare typiskt for denna urtrakiga skribent som vill se Palme utsedd till helgon, och anser att franska socialistpolitiker ar Guds basta barn.

Och sjalva inbjudan av den dara Pinochet-ministern tycker jag visst kan vara intressant. Ja hur kommer det sig att Chile-juntans ekonomi gick tusan sa mycket battre an regionens alla andra diktaturer? Snarare ar det ju avslajande att Arbetaren inte lyckades komma fram med nagot mer senationelt uttalande for att snarja in Rojas.

Niklas, om du tänker efter lite inser du nog att du inte övertygar någon med dina svepande omdömen. För övrigt tycks du ha missat att jag refererade till det förtroendekapital som Rojas respektive hans belackare byggt upp före den omtalade intervjun.

För övrigt: vill du veta mer om hur man kan uppnå snabb ekonomisk tillväxt i en diktatur bör du studera Sovjetunionen under Stalin. Där lyckades man uppnå en tillväxttakt som saknar motstycke i den ekonomiska historien. Fast det är nog inte många som skulle hålla med dig om att vi verkligen kan lära oss något av en sådan övning.

Jo du jag tänker också på förtroendekapital, och då anser jag att Rojas har betydligt mycket mer av den varan än en vänsterextremistisk frilansande reporter som lyckas smussla in en artikel i Metro. Och när det gäller Svenningssons så är det ju snarare han som är svepande. I princip skulle Rojas kunna ha sagt vad som helst om Chile för att föranleda en sådan formulering av Svenningsson.
Och när det kommer till din jämförelse med Sovjetunionen så måste jag påpeka att du nått avgrunden när det gäller argument. Sovjetunionens så kallade tillväxt under Stalintiden var av konstlad natur, betald i blod och ett förstört samhälle. Det som inte betalades genom massmord under 30-talet kom tillbaks som en dyr nota med kommunismens fall. Det intressanta med Pinochets diktatur är ju att Chile idag som demokrati blomstrar, och mycket av den ekonomiska politik som bedrevs under Pinochet-diktaturer hade kunnat genomföras (om man nu så önskar) även i en demokrati. Därav kan jag förstå det intressanta med att höra vad den där ministern hade att säga. Naturligtvis så bör man innan en sådan inbjudan kolla upp hur delaktig personen ifråga var i mord och förföljelse, men här kan ju inte ens Arbetaren komma med några smaskiga anekdoter.

Ett litet förtydligande angående förtroendekapital?
Betänk att Rojas imself faktiskt var en av dem som tvingades fly undan Pinochets bandhundar. Därför borde just han om någon kunna bjuda in någon från regimen för att diskutera en ekonomisk sakfråga utan att automatiskt bli misstänkliggjord som diktaturens kreatur.

Jag förstår inte riktigt. Sovjetunionens mirakulösa tillväxt under Stalin skulle alltså, till skillnad från Chiles under Pinochet, vara betald i blod? De chilenare som Pinochet faktiskt hann med, för att tala moderatspråk, deras öden ska alltså av någon anledning inte beaktas?

För övrigt brukar massmord såvitt jag vet inte öka tillväxten, så det är lite otippat att du betraktar det som tillväxtens ”pris”. Vidare får du nog vänta lite innan du hyllar Pinochets ekonomiska politik om du tycker att kommunismens ekonomiska kollaps femtio år efter Stalin ska läggas honom till last.

Det blir fånigt att hävda att Pinichets ekonomiska politik hade kunnat föras i en demokrati. Att den förlorande kohorten frivilligt skulle ställa upp på Pinochets pensionsreform är ungefär lika sannolikt som att de frivilligt skulle underkasta sig Stalins tvångsarbete.

Det är en svår övning att sätta grader i helvetet. Imponerande att du inte låter dig hindras av detta, Niklas!

Om du inte forstar att det finns grader i helvetet sa forstar du inte heller ordet ”totalitarism” som mig veterligen borde vara forklarat i varenda vettigt uppslagsverk.
For sjalvklart finns det grader i helvetet. Det skulle aldrig falla mig in att jamstalla Singapores auktoritara diktatur med Nazitysklands totalitarism. Ej heller skulle jag jamstalla Pinochets diktatur med Sovjetunionens totalitarism.For till skillnad fran Pinochets diktatur sa var Sovjetunionens fortryck totalt och kannbart inom alla aspekter av folks liv. Inte minst inom ekomin som alltsa var plannerad. Darfor skall man akta sig for att beskriva Stalins industrialisering som ”mirakulösa tillväxt”. Det var en konstald efterfraga skapad av staten och utford av slavarbete, som nar staten och systemet borjade krackelera gav negativ tillvaxt i nagra decennier och sedan en total ekonomisk implodering. Det ar ocksa enkelt i fallet Sovjetuinion, att se till just denna ekonomiska politisk offer, i och med dess ensidiga krig mot egna befolkningen i kampen om att avskaffa privat agande och statens standiga sug efter slavarbete i Gulag. I Pinochets Chile gar det inte att dra sadana paralleller. Chiles ekonomi blomstrade framforallt for att Pinochet var mindre klafingrig i att plannera landets ekonomi an hans grannar. Alltsa lamnade han just den ekomomiska sfaren nagerlunda fri. Men visst mordade Pinochet en massa manniskor, javisst, men inte hans ekonomiska politik. Och att Chiles ekonomi skulle implodera som Sovjetuinionens inom 50 ar, ja den diskussionen far du ta med nagon annan KPML(r)are..
Att du inte har fattat distintionen mellan planekonomi och marknadsekonomi avslojar du aven i din kommentar angaende Pinnochets pensionsreform. Visst en sadan reform kan vara synnerligen svar att genomfora i en demokrati. Men till skillnad fran Stalins planekonomi sa ar den inte per definition omojlig att kombinera med demokrati. Vi kan ju aven forsoka se det pa lite storre plan an enskilda beslut. Manga jamfor tex Mbekis ekomoiska politik som nagot som i mycket paminner om Pinnochets. Nu ar Mbeki ingen direkt personlig favorit av mig, och jag tycker att han som person har lite svart med demokratibegreppet, men jag skulle inte for det kalla Sydafrika for en diktatur. Skulle du det?

Jag noterar att du systematiskt undviker att bemöta mina invändningar så jag sätter punkt här. Fast ett tips är att du fortsättningsvis lyssnar bättre på dina meddebattörer. Jag har inga problem med att se skillnad mellan planekonomi och marknadsekonomi, vilket är ett av skälen till att jag länge engagerat mig för att få mer av det senare i Sverige och världen. Fast till skillnad från dig förleds jag inte att hylla marknadsekonomiska landvinningar när de uppnåtts i orättfärdiga politiska system.

Tsss, jag anser mig ha bemott alla dina invandingar. Kan ditt svalande intresse bero pa att jag satte dina egna argument pa sin spets?
Och pa tal om att inte lyssna pa motdebattorers argument sa har jag inte ”hylla[t] marknadsekonomiska landvinningar när de uppnåtts i orättfärdiga politiska system”. Det handlar snarare att se till realiteter. Att totalitara diktaturer ar betydligt varre for de fortryckta an auktoritara diktaturer som atminstone inte fortrycker den ekonomiska sfaren i samhallet lika mycket, borde vara allman kunskap. Men for att denna realitet finns dar, sa behover det inte betyda att man accepterar auktoritara diktaturer for det.
Jag har 1. framhallit att det visst finns grader i helvetet som jag anser det viktigt att ta hansyn till, och 2. att en fore detta politisk flykting fran ett land borde kunna inbjuda en av denna regims ministrar for att diskutera en politisk sakfraga (framforallt om denna politiska sakfraga skulle kunna genomforas i en demokrati), utan att automatiskt bli kallad for diktaturens kreatur.

Det finns ingen anledning att försvara vad Pinochet gjorde under sin regeringsperiod (och det har ju inte Rojas gjort heller). Däremot kan det inte råda några tvivel om att alternativet var värre.

Allende var med sina konstitutionsvidriga nationaliseringar redan på god väg att fullkomligt haverera den chilenska ekonomnin om den nu inte kan sägas ha varit havererad 1973. Med Allendes stöd för Kuba, kommunistiska gerillarörelser runt om i Latinamerika, stödet för invasionen av Tjeckoslovakien 1968, planerna att göra domstolarna kontrollerade av regimen, ansträngningarna av avskaffa äganderättsparagrafen i Chiles grundlag etc. i åtanke är det svårt att inte se Pinochet som åtminsone som det bättre alternativet av de två.

Det finns som sagt ingen anledning att att försvara Pinochets illgärningar men med facit i hand råder det knappast något tvivel om att Allendes styre skapade mycket och hade skapat ännu mer lidande och förtryck om det hade fått en fortsättning. Både när det gäller fattigdom och förtryck.

När det gäller tankar bör man inte ha några illusioner om att Allende skulle ha agerat som i Tjeckoslovakien 1968 när folket tröttnade på hans kuppartade regim. Allende stödde för övrigt officiellt den sovjetiska interventionen 1968.

Ehh kuppartad regim? Man kan tycka vad man vill om Allende men har var demokratiskt vald. Dessutom var det knappast nationaliseringarna som skapade den kaosartade ekonomin utan USA:s dumpning av kopparpriserna för att destabilisera Chile. Noteras kan även göras att inte ens Pinochet
återprivatiserade gruvorna.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *