Över lunch i kantinen diskuterade vi ett gäng principer som vi skulle kunna kalla ‘det beror på’-principer. Vad de har gemensant är att de ser ut som principer, och tycks ha ett innehåll som skulle kunna vägleda politisk handling, men i själva verket är de tomma, innehållslösa. Det bästa svar de kan ge på frågan “Vad bör vi göra?” är “Det beror på.”
Några exempel på sådana principer:
Så vill man plocka billiga poänger kan man antingen visa på att de inte ger någon vägledning för vad vi bör göra i politiken, just för att de är tomma. Själv har jag vigt åtskilliga sidor åt att visa på tomheten i påverkansprincipen, som säger att alla som påverkas eller berörs av besluten har rätt att delta i att fatta dem. Principen ger inte någon vägledning för hur vi ska avgränsa den demokratiska gemenskapen. Och likt tomma signifikanter skramlar tomma principer mest.
Eller så tolkar man tomheten som en vaghet, en otydlighet, och försöker ge den ett mer specifikt innehåll: ‘påverkan’ betyder ‘omfattande inverkan på grundläggande mänskliga rättigheter’, till exempel, så att de vars grundläggande mänskliga rättigheter påverkas av politiska beslut har legitima krav på att inkluderas, medan de vars ytliga mänskliga rättigheter påverkas gott kan exkluderas. Då skulle vi förstås lika gärna kunna tala om ‘människorättskränkningskriteriet för demokratisk inkludering’ och diskutera dess meriter ((För en sågning även av det kriteriet, se sida 165ff i Johan Karlsson. “Democrats without borders: A critique of transnational democracy.” Gothenburg: University of Gothenburg, 2008. http://gupea.ub.gu.se/dspace/handle/2077/18348.)).
Sådana övningar kan vara kul och publiceringsvärda i sig.
Men kanske missar man därmed att principerna kan ha andra funktioner än att vägleda politisk handling. En funktion är förstås att maskera principlösheten i principens form. Vi skulle förmodligen inte ha så mycket förtroende för Europadomstolen om den besvarade frågan “Vilka förpliktelser har stater enligt Europakonventionen?” med “det beror på”, så istället uppfinner domstolen en princip att hänvisa till för att kunna säga just: “det beror på”. Och det är klart att det beror på — det gör det ju alltid. Att tolka och tillämpa lagar och regler handlar alltid om att väga det universella och generella mot det partikulära och kontextuella.
En annan funktion i sådana principer är att de etablerar villkor för ifrågasättande. Så om du till exempel vill kritisera ett politiskt beslut du inte gillar, inbjuder subsidiaritetsprincipen dig att ifrågasätta inte beslutet i sig, utan att argumentera för att det mer effektivt hade kunnat fattas av en lägre nivå, det vill säga den nivå där du hade fått din vilja igenom. Och påverkansprincipen, likaså, uppmanar dig att uttrycka dina krav på inklusion i termer av påverkan, snarare än i termer av tillhörighet, laglydnad, etc. Men där förutsätter principerna också enighet om det vi är oeniga om, som vad som bör göras eller vad påverkan är. Kanske bidrar de också till att mildra politiska konflikter: Vi bråkar om “Vem bör göra det?” när vi egentligen är oeniga om “Vad bör göras?”
Kanske är alla principer vid närmare granskning tomma på det sättet? I så fall borde vi kanske intressera oss mindre för principerna i sig och mer för hur vi resonerar kring vad det beror på.
2 replies on “Det beror på-principen”
Det är intressant hur vårt tänkande varit fullkomligt absorberat av korrelationen människa-värld, alltsedan Kants dagar. Kritiken av detta, som Quentin Meillasoux har kallat korrelationism, är den gemensamma nämnaren för de spekulativa realisterna i samtida filosofi.
Det verkar som att dessa “beror på”-principer grundar sig på en ovilja att diskutera verklighet bortom människors kunskap om eller upplevelse av den – de är korrelationistiska. Det blir särskilt tydligt när man introducerar dem för ett hyperobjekt (kolla gärna in den här diskussionen hos Copyriot) som klimatet och klimatförändringar.
Ta exempelvis påverkansprincipen: Hur ska man få någon ledning av den principen i sina politiska beslut om de främsta konsekvenserna av dessa beslut inträder om hundratals eller tusentals år?
[…] i vägen för övertygelsen om att det alltid finns rätta och riktiga svar i politiken. Frågan om vem som ska ha rätt att vara med och bestämma för att ett beslut ska vara demokratiskt, blev efter det omöjlig att svara […]