För en tid sedan lyssnade jag på en forskarpanel som diskuterade huruvida det finns ett demokratiskt underskott i global governance. Medan forskarna inte var helt eniga om huruvida demokrati har bäring på internationella institutioner, tycktes ingen ha problem med att tala om det eventuella problemet i termer av ett underskott. Vilket fick mig att fundera: Varför tar vi underskottsmetaforen för given?
Just nu sitter jag med Allen Buchanan & Robert Keohanes artikel om internationella institutioners legitimitet och klottrar marginalerna fulla med “who?” och “whom?” ((Allen Buchanan & Robert O. Keohane, 2006: The legitimacy of global governance institutions“, Ethics & International Affairs, 20:4, 405-437.))
Bara så där, rätt upp och ned: Fem bra bloggar som hör hemma i den politiske teoretikerns flödesläsare.
I dag är realisterna de konservativa cynikerna, glädjedödare mot alla försök att förändra den rådande världsordningen. Men de klassiska realisterna hävdade att globala reformer både var nödvändiga och önskvärda i det långa loppet, visar William Scheuerman i en färsk artikel. ((William Scheuerman (2010): ”The (classical) Realist vision of global reform”, International Theory, 2:2, 246-282.))
I senaste International Theory går Andrew Moravcsik några ronder mot Beate Jahn (1, 2), apropå hennes ideologikritik av hans liberala preferensteori, som vi nämnde här. Närapå ett karaktärsmord på karaktärsmördaren, på det hela taget väl utfört. Jahn svarar med en halv pudel.