Categories
Politik

Habermas hajar inte nätet

Habermas, ja. Nyss kom han med ytterligare en tirad mot mediesamhället: Kvalitetstidningen är hotad och med den demokratin. Tycks som att den gamle filosofen blir allt grinigare med åren.

I sitt husorgan Süddeutsche skriver Jürgen Habermas om hur den gamla hederliga kvalitetspressen hotas tas över av illasinnade mediekonglomerat och kortsiktiga profitsträvanden på krympande marknader. ((Signandsight har en engelsk översättning.)) De måste kämpa för sin överlevnad på en mediemarknad som framför allt levererar underhållning (ja, vi har hört den förut).

Och demokratin i Habermask, deliberativ tappning förutsätter ju ett levande offentligt samtal, där prövandet av de goda argumenten leder oss mot sanningen. Och det samtalet, i sin tur, förutsätter kvalitetspress. Gammeldags broadsheets är Leitmedien — det samtal som förs i dem sätter tonen och nivån för den offentliga diskursen, i andra medier som bland medborgarna:

“Denn die öffentliche Kommunikation büßt ohne den Zufluss von Informationen, die sich aufwändiger Recherche verdanken, und ohne die Belebung durch Argumente, die auf einer nicht gerade kostenlosen Expertise beruhen, ihre diskursive Vitalität ein.” ((“Ty utan tillflödet av information, som bygger på resurskrävande efterforskningar, och utan upplivande genom argument, som är beroende av en inte precis gratis expertis, så förlorar den offentliga kommunikationen sin diskursiva vitalitet.”))

Således, om kvalitetspressen dignar ned under profitsträvanden och konkurrens, vad är lösningen? Habermas förslag är att skapa en public service-press modellerad på Tysklands öffentlich-rechtlicher Rundfunk:

“Nun mag ein öffentlich-rechtliches Reservat für die Rolle der elektronischen Medien schön und gut sein. Aber kann das erforderlichenfalls ein Beispiel sein für die Organisationsform “seriöser” Zeitungen und Magazine wie die Süddeutsche oder die FAZ, Die Zeit oder den Spiegel – vielleicht sogar für anspruchsvolle Monatszeitschriften?” ((“Nu må ett public service-reservat för de elektroniska mediernas roll vara frid och fröjd. Men kan det om nödvändigt vara ett exempel som organisationsform för de ‘seriösa’ tidningarna och magasinen som Süddeutsche eller FAZ, Die Zeit eller Der Spiegel — kanske till och med för anspråksfulla månadstidskrifter?”))

Flera kommentatorer tycker att Habermas får problembilden rätt, men missar målet med sin lösning. Jag tror dock att han har fel på båda punkterna.

Vad är då fel med Habermas problembeskrivning? I fildelningsdebatten missar många att musikindustrin och musikkulturen lever och frodas, även om det går spikrakt utför för den bransch som under ett par årtionden på 1900-talet byggdes upp kring idén att sälja musik förpackad på plastskivor.

På samma sätt går det inte direkt någon nöd på den offentliga sfären. Tvärtom: Tillgången på offentliga samtal har aldrig varit större, även om vissa företag som specialiserat sig på att sälja läsare till annonsörer genom att trycka nyheter på papper har haft svårt att anpassa sig till den nya mångfalden.

Och kvaliteten är det inget fel på. Tvärtom: Snarare får gammelmedierna stordäng i en jämförelse med nätmediernas aggregerade kvalitet. Gustav Holmberg har noterat det om kultursidorna, samma sak gäller ledarsidorna. Bloggvärlden levererar i realtid ett överflöd av insiktsfulla analyser och kommentarer, medan tidningarnas ledarsidor alltid ligger ett par steg efter, begränsade som de är av utgivningstakt, tryckark och kompetens.

Ta till exempel till de senaste försöken att reglera nätet. Att en räcka bloggar gör vågen när en pappersjournalist två veckor senare summerar debatten ((Utan källor, utan länkar, utan kreddning. Ett vanligt argument till gammelmediernas försvar är att journalister har en annan yrkesetik än mer amatöriska bloggare. Jo, och den är ofta sämre.)) visar bara hur låga förväntningarna är. Jag är glad att jag inte är ledarskribent i dag.

Men Habermas ser även internet som ett hot mot det offentliga samtalet, märkligt nog.

Åtminstone i demokratier. I auktoritära stater kan nätet kanske hjälpa till att bryta regeringens informationsmonopol, men i liberala demokratier har nätet bara lett till en fragmentering av den offentliga sfären, hävdade Habermas nyligen i ett föredrag:

“In the context of liberal regimes, the rise of millions of fragmented chat rooms across the world tend instead to lead to the fragmentation of large but politically focused mass audiences into a huge number of isolated issue publics. Within established national public spheres, the online debates of web users only promote political communication, when news groups crystallize around the focal points of the quality press, for example, national newspapers and political magazines.”

Alltså: Nätdebatten duger ingenting till om den inte följer i gammelmediernas ledband.

“I don’t think he really gets the internet”, kommenterar Axel BrunsSnurblog. Inte nog med att Habermas missar att mängder av studier visar på motsatsen — att nätet kopplar samman samman snarare än fragmenterar olika enfrågepubliker. Dessutom motsäger han sig själv:

“Worst of all, however, in claiming the isolation of online issue publics, Habermas also contradicts his own views on (non-Internet-based) issue publics in the body of the article: here, he writes that today, “although a larger number of people tend to take an interest in a larger number of issues, the overlap of issue publics may even serve to counter trends of fragmentation” (p. 422 / p. 25). So, non-Net-based issue publics counter fragmentation, Internet-based issue publics promote it?”

I sin övertro på att demokratin förutsätter att intellektuella (som han själv) dirigerar och fokuserar samtalet genom kvalitetspressen avslöjar han sin elitism och paternalism. Det är överdrivet pessimistiskt att tro att en genomsnittlig medborgare inte själv kan navigera i den offentliga kommunikationen utan att hålla någon som Habermas i handen.

Dessutom missar han, påpekar Bruns, att 90-talets farhågor om information overload visat sig obefogade — “as networked information has grown, so have the tools available for making sense of it.”

På djupet är det feltänk som ligger bakom Habermas tokerier förstås myten att demokratin förutsätter ett offentligt samtal — i singular. Är det ett demokratiskt problem när vi inte alla läser och diskuterar vad Mats Bergstrand får för sig att trycka på DN Debatt just i dag? Nä, tvärtom. Informationsmonopol under en liten publicistisk elit är ett hot mot de offentliga samtalen, i såväl mer som mindre demokratiska länder.

Finns här i själva verket ett totalitärt drag i Habermas filosofi? Det menar Marius Meller, som i ett syrligt öppet brev i Tagesspiegel sågar Habermas förslag att lägga pressen under statlig kontroll:

“Das, was Sie vorschlagen, passiert zurzeit in Russland mit einem ganz anderen existenziellen Ernst, als Sie es sich am Starnberger See vorstellen können. Man hat den Eindruck, liest man Ihren Text und hat Ihren Strukturwandel der Öffentlichkeit im Kopf, Sie seien der Pressesprecher von Vladimir Putin, dem lupenreinen Demokraten, wie ein Kanzler “Ihrer” Partei einmal sagte.

In Fragen der Moral, hochverehrter Herr Habermas, kommt es nur auf den Einzelnen an, nicht auf das “System”. Schon in den achtziger Jahren prophezeiten Sie den Untergang der Demokratie durch das Privatfernsehen. Sie hatten unrecht.” ((“Det, som ni föreslår, händer just nu i Ryssland med ett helt annat existentiellt allvar, än ni kan föreställa er vid Starnberger See. Man får intrycket, om man läser er text och har er Borgerlig offentlighet i huvudet, att ni skulle kunna vara presstalesman åt Vladimir Putin, denne fläckfria demokrat, som en kansler från “ert” parti en gång sa.

I frågor om moral, högtärade herr Habermas, kommer det bara an på de enskilda, inte på “systemet”. Redan på åttiotalet förutspådde ni demokratins undergång genom privat-tv. Ni hade fel.”))

19 replies on “Habermas hajar inte nätet”

Dessvärre måste man nog ge dig rätt. Habermas har börjat dra oroväckande mycket åt Arendt-hållet på senare tid. Det är olyckligt och dessutom onödigt, vilket bl.a. Seyla Benhabib visat. Habermas kommunikationsteori går ju utmärkt ihop med en decentraliserad syn på offentlighet.

Skön sida för övrigt, jag kommer att hålla koll…

Att Habermas fattar nada av nätet, det erkänner såvitt jag förstår även de mest lojala habermasianerna alltsedan våren 2006, när han i ett tacktal när han fått Bruno Kreisky-priset gjorde sitt första (misslyckade) försök att fälla en dom över internet, i linje med vad som återgivits i detta inlägg.

“Totalitärt drag”? Nja, är inte ordet “auktoritärt” ändå mer välmotiverat – åtminstone om vi köper den arendtska distinktionen, vilket jag gott tycker att vi kan göra.

Johannes, jag förstår inte riktigt vad du menar med att Habermas skulle börjat “dra oroväckande mycket åt Arendt-hållet”. Vilken Arendt syftar du på?

@Rasmus: Ja, föredraget från ICA i fjol är en upprepning av gojan i Habermas Kreisky-Preisrede. Och man kan notera att det bara är i en fotnot som Habermas tar ställning till den offentliga sfärens strukturomvandling som internet betyder. Jobbigt att tänka på för killen, kanske. Samtidigt är jag inte hundra på att alla yrkeshabermasianer och akademiska deliberativdemokrater verkligen har frisvurit sig från Habermas dumheter om internet.

För övrigt är Habermas förslag inte helt olikt det svenska systemet med presstöd i syfte att garantera mångfald i presslandskapet. Auktoritärt, sa Bull.

@ rasmus:

Jag tänker på det Benhabib kallat Arendts “agonistiska” offentlighetsbegrepp (i “Autonomi & gemenskap”). Alltså en uppfattning som är alltför präglad av idealet om en central “agora”, och som ser uppsplittringen i deloffentligheter som ett hot mot samhällets kommunikativa integrering. Detta ideal förutsätter att en total integrering är möjlig och önskvärd. H. själv har påstått att han definitivt lämnat detta ideal iom TdKH, vilket jag håller med om. Därför är hans slutsatser vad gäller internet mm lite märkliga. Men de kanske har en mer personlig (än filosofisk) prägel.

@Johannes: Inte för att jag vill ge mig in på Habermas-exegetik, men jag skulle nog vilja påstå att de problematiska delarna av den där agoraavunden finns kvar även i senare Habermas: att han inte lyckas tråckla sig ur idealet att alla måste delta i faktisk deliberation (ett problem han för all del delar med t ex Benhabib).

@ Johan: Alla måste ju inte delta enl H., det är bara det att normer/beslut blir mer legitima ju fler av de berörda som deltar. Och att de berörda bör få delta är ju ganska rimligt… Sedan vore det förstås mycket enklare att odla en “rent” kritisk och negativ samhällsanalys (som Foucault et alia). Men allt ska ju inte vara enkelt ;)

@Johannes: Tja, nu är vi inne på exegetiken ändå. ;)

Hur som, den centrala diskursprincipen går ju ut på att normer och beslut är demokratiskt legitima om alla berörda skulle kunna acceptera dem som deltagare i ett rationellt samtal. Samma sak gäller ju t ex hos Benhabib: “Legitimacy in complex democratic societies must be thought to result from the free and unconstrained deliberation of all about matters of common concern.”

Vad betyder då detta “skulle kunna”? En av Habermas centrala poänger gentemot t ex Rawls är ju att det inte är en hypotetisk deliberativ situation utan verkliga människor ska delta i faktisk deliberation, eftersom verklig insikt uppstår först i verklig dialog: Jag kan inte veta vad vare sig min eller din vilja verkligen är förrän vi har upptäckt dem genom en dialog.

Nu försöker Habermas och de flesta deliberativdemokrater tråckla sig ur de uppenbara skalproblem som följer av idealet att (1) alla ska delta i (2) faktisk deliberation — även en bokstavlig handfull personer som följer strikta regler får svårt att deliberera om något alls — vilket vanligen går ut på att tumma på antingen (1) eller (2). Men t o m deliberativnissarna tycks hålla med om att det inte har funkat nåt vidare.

Grymt välskrivet och bra inlägg. Trist att se förfall av det här slaget. Insiktsfullhet om en ny mediebild verkar svår att få av de som lever i det förflutna medielandskapet…

@ Johan: ah, den empiriska kritiken ja. Den är ju en smula missriktad eftersom det gäller ett regulativt ideal. Dessutom låser den sig vid just den arkaiserande agora-idé som du med all rätt kritiserar. Som du själv säger så förstärker ju, mer än försvagar, den nya teknologin de offentliga samtalen, allt fler får möjlighet att delta. Den nya tekniken gör uppenbarligen deliberativ demokrati mer realistisk, inte mindre.
Så, oavsett vad man nu tycker om “deliberativnissar” (ouch! snappy…) så är det viktiga snarare det du tar upp i ditt första inlägg: Behovet av ett fördomsfritt förhållande till offentlighetens och deliberationens nya former. Där tycker jag att du verkligen har en poäng.

JK,

gött att se dig blogga med forskarhatten på! Jag är helt vilse i allt tyskt, och har därför en fråga:

Du talar om “idealet att (1) alla ska delta i (2) faktisk deliberation”. Jag undrar, gäller detta för alla deliberativnissar?

Jag har fått uppfattningen att de som stöder sig på Deweys tankar om publics menar att poängen är att alla inte måste delta. MAO: De som känner sig engagerade i, eller nära, en sakfråga skall tillåtas engagera sig i den (deliberera, I guess) – då uppstår ett skönt meshwork av collective intelligence, en kunskapsmassa som bygger på en en mångfald av subjektiva erfarenheter, som ofta kan ersätta förment “objektiv”, “vetenskaplig” kunskap. (Jag tror att Mats Rosengren pratar om dessa två kunskapsbegrepp, doxa och episteme, i boken Doxologi.)

En Deweyansk public är alltså inte ett kollektiv, som skall representera något, eller ha rättigheter: Det är ett spontant uppkommet “samtal” som bygger en kunskapsmängd. Men en bra demokrati skall kunna “bära upp” en expanderande flora av publics – och ofta ersätta experter med just publics. (Läs ersätta kunskapskatedraler med kunskapsbasarer.) Jag antar att bloggosfären bör kunna vara bra exempel på ett sådant meshwork av kollektiv intelligens.

Frågorna lyder:
A: Har jag missuppfattat publics-tanken?
B: Brukar detta tänkande sorteras in bland deliberativnissarnas läror?

@Kalle P: (1) Du är Dewey-killen i sällskapet och säkert kan man läsa Dewey på det sättet: Publics, inte die Öffentlichkeit. Samtidigt skulle man lika väl kunna placera honom i facket med dystergökar som — precis som Habermas — klagar över att det offentliga samtalet är så fragmenterat i det moderna, komplexa samhället.

I The public and its problems skriver ju Dewey om att offentligheten inte kan hitta sig själv eftersom det finns för många offentligheter och han gnäller som värsta konservativ elitist över att teknik och lättsam underhållning — då exemplifierat med bilen och filmen, i dag hade väl internet och reality-tv varit motsvarande hatobjekt — avleder folks uppmärksamhet från de viktiga frågorna, från politiken. Och vad som då behövs är något i stil med en, hrm, strukturomvandling av offentligheten:

“The essential need is the improvement of a unified system of methods and conditions of debate, discussion, and persuasion, that is the problem of the public.”

Denne Dewey skulle alltså precis som Habermas vara allt för fäst vid tanken på den offentliga sfären och delar även den odemokratiska tendensen i den pessimistiska utopismen.

Samtidigt snackar ju Dewey, som du nämner, om publics, som grupper av berörda lekmän och experter som formerar sig kring vissa ansträngningar att lösa konkreta, gemensamma samhällsproblem. Denne Dewey torde väl ha mindre problem med fragmenteringen av offentligheten, tvärtom är det något positivt när publics uppstår, samtidigt som det är svårt att bygga en teori om demokratisk legitimitet på sådana självkonstituerade publics.

(2) Definitivt.

@Johannes: “Åhå, men det är ju bara ett regulativt ideal,” säger Habermasianer ofta för att försvara sig mot kritiken att det inte funkar i praktiken. Jag tycker ärligt talat att det här försvaret hör till det fånigaste i hela diskursteorin.

Ett problem med att använda det som ett regulativt ideal som verkliga deliberanter ska använda som en idealiserad måttstock är att det är fullständigt omöjligt att veta vad det är. Skalproblemen gör inte bara att vi aldrig kommer att deliberera under något som ens liknar en karikatyr av de ideala förhållandena, utan också att vi inte kan veta vad vi skulle ha kommit fram till under ideala förhållanden (ens om det gick).

Hur ska vi kunna använda något som vi inte kan veta vad det är som ett regulativt ideal för våra faktiska samtal? Nä, snömos säger jag.

@ Johan: Du säger att vi inte kan veta vad ideala förhållanden skulle vara. Det låter konstigt, det är ju vi själva som sätter idealen. Sedan kan de förstås vara orealistiska, men att kritisera ideal för att de inte är realistiska är lika enkelt som poänglöst. Och är det verkligen så orealistiskt? Ta bara vår diskussion nu, nog tangerar den väl “en karikatyr av de ideala förhållandena” ;)

@Johannes: Tja, det är ju inte jag som säger att idealen måste vara realiserbara utan Habermas. Han säger att just de kollektiva handlingsnormer är giltiga till vilka alla berörda personer skulle kunna samtycka som deltagare i ett rationellt samtal (diskursprincipen). Och det där “skulle kunna” är alltså inte bara ett ideal, inte bara hypotetiskt, inte bara i princip, utan normerna måste hela tiden kunna underställas ett faktiskt deliberativt samtal som inkluderar alla. Vilket alltså är i stort sett omöjligt — och lösningar som seriell deliberation, att inskränka deliberationen till “major constitutional moments”, att åta var och en deliberera i sitt eget huvud (Goodin) eller förlita oss på att de flesta ändå inte vill utnyttja sin rätt att delta (Warren) kastar alla ut det demokratiska barnet med det deliberativa badvattnet (eller om det är tvärtom).

Och i det läget — säger jag — är det fånigt och förmodligen motsägelsefullt att säga att den idealiserade deliberationen bara är ett ideal. Poängen hos Habermas är ju att det inte är bara ett ideal.

(Det vi inte kan veta är alltså vilka normer alla berörda skulle samtycka till under ideala förhållanden eftersom hela den offentliga sfären aldrig kan deliberera på samma sätt som tidningsläsare på ett kaffehus och därmed har vi inte heller något regulativt ideal att använda som måttstock för de icke-perfekta deliberativa samtal vi ägnar oss åt i t ex parlament eller i bloggkommentarer.)

Jag har aldrig tyckt att Habermas bidrog till något annat än att framställa problemet. Han talade om en dialog i korrekta former, där ingen manipulerarr den andra och alla är lyhörda. Men var fanns den goda cigarren som Habermas förordade. Problemet är att mänskliga situationer genomsyras av retoriska problem och dolda intressen. När Habermas nu blir pessimistisk inför den gränslösa dialogen som uppstått i elektronikens och nätverksteknikens skölvatten, har han ändå rätt. Det är bra att friheten att tala offentligt inte monopoliseras av dem som har tillgång till yttrande i massmedia. Nu kan alla prata med alla y sprida sina åsikter. Men detta har också lett till ganska mycket brus, bristande lyhördhet och kaotiska motsättningar och påhopp. Ett kaotiskt meningsuybyte är ingen dialog. Och mängden av budkapen och meddelanden gör det offentliga samtalet ogenomträngllig. Vi har inte fått en demokrati utan ett pöbelvälde. Och detta är ett konstaterande som inte innebär varke paternalism eller elitism.

Att tala om Habermas i presens, som om han levde idag och deltog i den diskussion som angår oss är förresten fullständigt idiotiskt.
Orden från en tänkare ur det förflutna kan inte läsas som om han talade om vår nutida förhållanden. Det gäller att tolka hans analyser och se hur de kan hjälpa oss at förstånuet eller ej. Att skriva gång på gång om att Habermas “har fel” och att han inte hajar nätet, som om det fanns datorer och Internet på hans tid är så barnsligt att det diskvalificerar hela denna blogg.

@JLR: Ironi är ett intressant problem i diskursteori. Jag vet inte om du försöker göra en rolig poäng (i så fall är den dock ganska rolig), så det förtjänar nog att påpekas att ryktet om Habermas’ död är överdrivet, i dag som för sex år sedan när Habermas gjorde sina utfall mot internet, vilka föranledde detta gamla blogginlägg. Så sent som i går lär han ha angripit EU:s demokratiska underskott på World Congress of Philosophy i Aten: http://www.ekathimerini.com/4dcgi/_w_articles_wsite1_1_06/08/2013_513019vila

Habermas var berömd och uppskattad för flera decennier sedan. Jag studerade i Marburg 1959 och då talade man ofta om honom. I Sverige blev han också en vägvisare mellan 60- och 70-talet, vill jag minnas. Jag har alltid varit lite skeptisk mot habermasianismen och brukade säga att jag vill “Haber más” (som på spanska betyder “jag vill ha mer”). Jag var således en avvikare gentemot dåtidens profet. Nu trodde jag faktiskt att Habermas hade dött för något år sedan, vilket är fel. Han kan dock inte bli bättre nu, i närheten av 90 års åldern, när hans bästa år är förbi sedan länge. Vad jag ändå kan konstatera är att du är alltför optimistisk angående nutidens situation. Jag själv ansåg (i min avhandling) paternalismen som en åkomma, men kan ändå inte hålla med om att nutidens “demokratiska” öppenhet är bättre. Jag tror att Orwell misstog sig bara angående årtalet. Från en massmedial diktatur, där bara några fick komma till tals och ordet politiker (som betyder “medborgare”) förvandlades till ett socialt klass eller yrke, håller nätet på att visa att det viktigaste ordet i uttrycket “individ och samhället” är
konjunktionen “och”. Att tro att paternalismen avskaffas genom att kreti och pleti får vräka ur sig galla och ogenomtänkta påståenden, är bara en farlig illusion. Jag vet inte om allmänbildning kan lösa problemet, men frågan är om det som nätet bidragit till kan kallas allmänbildning eller allmänförvirring. Mängden av information avgör inte “kunskapen”. Och specielisterna i kunskapstekniken är den nya paternalismen. Jag har alltid tyckt att om vi inte kan undgå despotin, så är bättre att det åtminstone blir en “upplyst” despoti. Jag känner ingen optimism idag vad gäller parlamentarism och demokrati. Vi styrs av alltför mycket förgivettagna, ogenomtänkta uppfattningar (kalla dem gärna Doxa, om du vill).
Människan är en teknokratisk varelse. Att använda verktyg har varit vår främsta skillnaden i naturen. Själva språket är redan en kunskapstekning utan like. Men vår smala lycka gäller så länge vi behärskar tekniken, när tekniken behärskar oss, (som Walter J Ong påpekade) då förvandlas tekniken till teknologi. Ingen kan vara självständig längre, utan beroende av
ett system som behärskar alla och ingen behärskar. Neil Postmans “Teknopolis” (Kulturens knäfall inför teknologin) såg redan på 90-talet det som uppenbarar sig allt mer i dessa dagar.
Att använda Habermas som syndabock, till försvar för nätsamhället, är ett sätt att avleda diskussionen från det som är akut.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *