Habermas hajar inte nätet
Habermas, ja. Nyss kom han med ytterligare en tirad mot mediesamhället: Kvalitetstidningen är hotad och med den demokratin. Tycks som att den gamle filosofen blir allt grinigare med åren.
I sitt husorgan Süddeutsche skriver Jürgen Habermas om hur den gamla hederliga kvalitetspressen hotas tas över av illasinnade mediekonglomerat och kortsiktiga profitsträvanden på krympande marknader.1 De måste kämpa för sin överlevnad på en mediemarknad som framför allt levererar underhållning (ja, vi har hört den förut).
Och demokratin i Habermask, deliberativ tappning förutsätter ju ett levande offentligt samtal, där prövandet av de goda argumenten leder oss mot sanningen. Och det samtalet, i sin tur, förutsätter kvalitetspress. Gammeldags broadsheets är Leitmedien — det samtal som förs i dem sätter tonen och nivån för den offentliga diskursen, i andra medier som bland medborgarna:
”Denn die öffentliche Kommunikation büßt ohne den Zufluss von Informationen, die sich aufwändiger Recherche verdanken, und ohne die Belebung durch Argumente, die auf einer nicht gerade kostenlosen Expertise beruhen, ihre diskursive Vitalität ein.”2
Således, om kvalitetspressen dignar ned under profitsträvanden och konkurrens, vad är lösningen? Habermas förslag är att skapa en public service-press modellerad på Tysklands öffentlich-rechtlicher Rundfunk:
”Nun mag ein öffentlich-rechtliches Reservat für die Rolle der elektronischen Medien schön und gut sein. Aber kann das erforderlichenfalls ein Beispiel sein für die Organisationsform ”seriöser” Zeitungen und Magazine wie die Süddeutsche oder die FAZ, Die Zeit oder den Spiegel – vielleicht sogar für anspruchsvolle Monatszeitschriften?”3
Flera kommentatorer tycker att Habermas får problembilden rätt, men missar målet med sin lösning. Jag tror dock att han har fel på båda punkterna.
Vad är då fel med Habermas problembeskrivning? I fildelningsdebatten missar många att musikindustrin och musikkulturen lever och frodas, även om det går spikrakt utför för den bransch som under ett par årtionden på 1900-talet byggdes upp kring idén att sälja musik förpackad på plastskivor.
På samma sätt går det inte direkt någon nöd på den offentliga sfären. Tvärtom: Tillgången på offentliga samtal har aldrig varit större, även om vissa företag som specialiserat sig på att sälja läsare till annonsörer genom att trycka nyheter på papper har haft svårt att anpassa sig till den nya mångfalden.
Och kvaliteten är det inget fel på. Tvärtom: Snarare får gammelmedierna stordäng i en jämförelse med nätmediernas aggregerade kvalitet. Gustav Holmberg har noterat det om kultursidorna, samma sak gäller ledarsidorna. Bloggvärlden levererar i realtid ett överflöd av insiktsfulla analyser och kommentarer, medan tidningarnas ledarsidor alltid ligger ett par steg efter, begränsade som de är av utgivningstakt, tryckark och kompetens.
Ta till exempel till de senaste försöken att reglera nätet. Att en räcka bloggar gör vågen när en pappersjournalist två veckor senare summerar debatten4 visar bara hur låga förväntningarna är. Jag är glad att jag inte är ledarskribent i dag.
Men Habermas ser även internet som ett hot mot det offentliga samtalet, märkligt nog.
Åtminstone i demokratier. I auktoritära stater kan nätet kanske hjälpa till att bryta regeringens informationsmonopol, men i liberala demokratier har nätet bara lett till en fragmentering av den offentliga sfären, hävdade Habermas nyligen i ett föredrag:
”In the context of liberal regimes, the rise of millions of fragmented chat rooms across the world tend instead to lead to the fragmentation of large but politically focused mass audiences into a huge number of isolated issue publics. Within established national public spheres, the online debates of web users only promote political communication, when news groups crystallize around the focal points of the quality press, for example, national newspapers and political magazines.”
Alltså: Nätdebatten duger ingenting till om den inte följer i gammelmediernas ledband.
”I don’t think he really gets the internet”, kommenterar Axel Bruns på Snurblog. Inte nog med att Habermas missar att mängder av studier visar på motsatsen — att nätet kopplar samman samman snarare än fragmenterar olika enfrågepubliker. Dessutom motsäger han sig själv:
”Worst of all, however, in claiming the isolation of online issue publics, Habermas also contradicts his own views on (non-Internet-based) issue publics in the body of the article: here, he writes that today, ”although a larger number of people tend to take an interest in a larger number of issues, the overlap of issue publics may even serve to counter trends of fragmentation” (p. 422 / p. 25). So, non-Net-based issue publics counter fragmentation, Internet-based issue publics promote it?”
I sin övertro på att demokratin förutsätter att intellektuella (som han själv) dirigerar och fokuserar samtalet genom kvalitetspressen avslöjar han sin elitism och paternalism. Det är överdrivet pessimistiskt att tro att en genomsnittlig medborgare inte själv kan navigera i den offentliga kommunikationen utan att hålla någon som Habermas i handen.
Dessutom missar han, påpekar Bruns, att 90-talets farhågor om information overload visat sig obefogade — ”as networked information has grown, so have the tools available for making sense of it.”
På djupet är det feltänk som ligger bakom Habermas tokerier förstås myten att demokratin förutsätter ett offentligt samtal — i singular. Är det ett demokratiskt problem när vi inte alla läser och diskuterar vad Mats Bergstrand får för sig att trycka på DN Debatt just i dag? Nä, tvärtom. Informationsmonopol under en liten publicistisk elit är ett hot mot de offentliga samtalen, i såväl mer som mindre demokratiska länder.
Finns här i själva verket ett totalitärt drag i Habermas filosofi? Det menar Marius Meller, som i ett syrligt öppet brev i Tagesspiegel sågar Habermas förslag att lägga pressen under statlig kontroll:
”Das, was Sie vorschlagen, passiert zurzeit in Russland mit einem ganz anderen existenziellen Ernst, als Sie es sich am Starnberger See vorstellen können. Man hat den Eindruck, liest man Ihren Text und hat Ihren Strukturwandel der Öffentlichkeit im Kopf, Sie seien der Pressesprecher von Vladimir Putin, dem lupenreinen Demokraten, wie ein Kanzler ”Ihrer” Partei einmal sagte.
In Fragen der Moral, hochverehrter Herr Habermas, kommt es nur auf den Einzelnen an, nicht auf das ”System”. Schon in den achtziger Jahren prophezeiten Sie den Untergang der Demokratie durch das Privatfernsehen. Sie hatten unrecht.”5
Noter
- Signandsight har en engelsk översättning.[⇑]
- ”Ty utan tillflödet av information, som bygger på resurskrävande efterforskningar, och utan upplivande genom argument, som är beroende av en inte precis gratis expertis, så förlorar den offentliga kommunikationen sin diskursiva vitalitet.”[⇑]
- ”Nu må ett public service-reservat för de elektroniska mediernas roll vara frid och fröjd. Men kan det om nödvändigt vara ett exempel som organisationsform för de ’seriösa’ tidningarna och magasinen som Süddeutsche eller FAZ, Die Zeit eller Der Spiegel — kanske till och med för anspråksfulla månadstidskrifter?”[⇑]
- Utan källor, utan länkar, utan kreddning. Ett vanligt argument till gammelmediernas försvar är att journalister har en annan yrkesetik än mer amatöriska bloggare. Jo, och den är ofta sämre.[⇑]
- ”Det, som ni föreslår, händer just nu i Ryssland med ett helt annat existentiellt allvar, än ni kan föreställa er vid Starnberger See. Man får intrycket, om man läser er text och har er Borgerlig offentlighet i huvudet, att ni skulle kunna vara presstalesman åt Vladimir Putin, denne fläckfria demokrat, som en kansler från ”ert” parti en gång sa.
I frågor om moral, högtärade herr Habermas, kommer det bara an på de enskilda, inte på ”systemet”. Redan på åttiotalet förutspådde ni demokratins undergång genom privat-tv. Ni hade fel.”[⇑]
