Kantinen och basaren

På min nya arbetsplats finns en kantin som serverar lunchbuffé till hektopris. Inget fel på maten och visst är det trevligt att man kan få en lagad lunch – ryktet om norrmännens smörgåsbaserade lunsjpakke tycks överdrivet. Men det är något med kantiner som får mig att rysa.

Låt mig understryka att kantinen är ett fenomen av mer generella dimensioner, som man finner på de flesta akademiska arbetsplatser. Här några jag har mött genom åren:

  • Mensa på Freie Universität Berlin, 1999–2000: Komponentenessen till statligt subventionerade studentpriser.
  • University of Essex utanför Colchester ligger bokstavligen på en åker där jag tillbringade en halv sommar 2004. Universitetet driver egna kaféer med odrickbart kaffe, en brickbamba och en restaurang som mest påminde om en socialiststatsparodi på McDonalds.
  • Våren 2006 satt jag på WZB, en kreativ miljö i en tämligen steril zon av Berlin, strax bortom Potsdamer Platz. Lunchalternativen inskränkte sig till (a) den subventionerade forskarlunchen i kantinen eller (b) kantinen i något annat kontorskomplex i närheten.
  • Besökte Örebro universitet i våras för att presentera min avhandling. Seminariet var både trevligt och givande med en bra diskussion med demokratiforskarna i Örebro. Men jag gissar att de nog är lite trötta på sin brickmatsal, på den panerade fisken med remouladsås och på att fösas samman med sina studenter under lunchrasten.

Kantinen är katedralisk inte bara i den bokstavliga bemärkelsen att den syftar till att samla alla anställda till gemensam lunch enligt klostermodell. Kantinen är också en liten antimarknad, inte helt olik flygplatsen eller den inglasade gallerian:

”All handel är licensierad. Ägaren av komplexet godkänner innehåller och fördelar ensamrätter till företag att ägna sig åt noga avgränsade verksamheter som kan ta ut monopolpriser. Flygplatsernas realkapitalism eliminerar all den uppfinningsrikedom som hänger samman med marknader.”

På sina håll har universitet och liknande större arbetsplatser arrenderat ut hela kantinverksamheten till en och samma entreprenör. Du kan välja vilken mat du vill, så länge den serveras av Sodexo.

Grundigs kantin, Nürnberg 1959.

Kantinen torde inte bara ha fötts på den moderna fabriken, utan tillämpar också dess löpandebandstruktur i sina planerade, linjära brickflöden. Bricka, mat, betala, äta, lämna. Långbord i räta led. Kantinen finns förstås inte bara i universitetsvärlden – den finns på skolor, sjukhus, industrier, regementen, fängelser och så vidare. Den hänger nära samman med foucaultsk disciplin och delandisk stratifiering.

Googles kantina, Zürich 2008. Foto: Pineapplebun.

Googles kantin, Zürich 2008. Foto: Pineapplebun.

På en annan nivå uppstår kantinen ur problemen i modernistisk stadsplanering. Varför behöver arbetsplatsen en kantin? För att den funktionsseparerade stadsplanen gör att det inte finns några platser i omgivningen där enskilda kaféer och restauranger kan tillgodose arbetarnas matbehov. It’s a feature, not a bug. Som vi noterade om universitetet i Karlstad för ett par år sedan:

”Det är inte bara avtalet med universitetet som skyddar entreprenören från konkurrens, utan också läget, för en tänkbar konkurrent hittar ingen lokal inom gångavstånd — alla lokalerna ägs ju av universitetet, som redan valt sin entreprenör.”

Men ibland tycks kantinen följa med av bara farten, även när campus inte ligger på en åker utanför stan. Kantinen befäster sig där likväl snabbt med en självbekräftande logik. Förra hösten höll jag i ett par kurser vid Högskolan Väst, som har fräscha, nybyggda lokaler mitt i centrala Trollhättan. En jacobsk kvartersstad med lokaler i gatuplan finns runt hörnet. Tyvärr har de likväl byggt en bricklunchbamba mitt i huvudbyggnaden. Kantinen gör att flera hundra studenter och anställda varje dag avstår från att söka ett lunchhak på stan, varför befintliga kaféer och restauranger – och de som kunde varit – blir utan en en viktig efterfrågeinjektion. Och se, just därför behövs en kantin, för var skulle man annars äta?1

Den basariska kafékulturen i Wien anförs ofta som en viktig orsak till varför denna vattenskalle till centralortsstad producerade så många intellektuella storheter kring förra sekelskiftet:

”The unique dynamism of Viennese culture at the beginning of the twentieth century was manifested by the innovations of its artists, writers, composers, designers, psychoanalysts and scientists. The city’s famous cafés played a crucial part in this vibrant intellectual and artistic environment. Here pursuits of refreshment, communication, leisure, work, and intellectual exchange co-existed, challenging conventional boundaries between public and private life.”

Den disciplinära, katedraliska kantinen ger däremot sällan upphov till oväntade möten och utgör en sämre grogrund för nya tankar och kulturell smittspridning – vilket väl i någon mening också är dess poäng.

Noter

  1. Likaså valde GU att vid de pågående renoveringarna på Samvetet behålla Café Sprängkullen, kanske för att det inbringar arrendeintäkter. Men denna kantin torde ha svårt att konkurrera med en av Sveriges kafé- och restaurangtätaste stadsdelar. Under de drygt 13 år jag av och till studerade och jobbade på Sprängkullsgatan fyllde jag en bricka på Café Sprängkullen cirka två gånger.[]

16 thoughts on “Kantinen och basaren

  1. Jimmy

    Mina tankar vandrade iväg till Karlstad, och se: Där kom den! Mycket välfunna reflektioner. Inte minst när du tar upp Högskolan Väst (som jag aldrig haft nöjet att besöka) uppenbaras kantinan som ett självändamål. Närmast min arbetsplats finns Humanisten, som jag måste säga att jag drar mig för att besöka. (Lika nära finns Avenyn, med de serveringar som främst ligger på tvär- och parallellgatorna.)

  2. Johannes

    Oerhört träffsäker analys! Roligt att du vågar använda Wien-exemplet också, jag antar att det är ett medvetet drag att så explicit öppna sig för den nymodernistiska kritiken av ”borgerlig, konservativ, reaktionär, idylliserande stadsnostalgi”. För du har ju så smärtsamt rätt.

    Angående Samvetet så trodde jag i min naiva enfald att de nu skulle styra upp lokalsituationen mot Sprängkullsgatan/ÖvreHusargatan. Det finns fantastiska möjligheter att trycka in lokaler både på Hagasidan och längs med Handels och på så vis koppla Vasagatanflödet upp mot Linnéplatsen. Men ånä, Katedralen måste kontrollera varje kvadrat av yta. Inga ohygieniska inbrytningar tillåts.

  3. chrisk

    Oerhört lyckat. Just klosterlogiken har jag inte tänkt på tidigare!

    Den bisarraste kantinen jag har ätit på är ”Dozentenfoajé” (osäker på stavning) på universitetet i Zürich. Den var separerad så att endast forskare fick äta där och inte studenter och hade finare (och dyrare) mat.

    Jimmy: Humanisten är intressant. Nu när jag har flyttat mitt kontor till hovrätten mitt emob Artisten har jag upptäckt en helt nu flora av restauranger. 200 meter kan vara avgörande i den urbana mikrosyntaxen.

  4. Douglas

    Kul! Jag minns restaurangutbudet i såväl Essex som Blindern (är det där du sitter?) med rysningar. Å andra sidan gillar jag ju kloster…

  5. Johan M

    mitt livs sämsta bamba-lunch var på Blindern förra vintern…… svindyrt, oätligt, omättande, samtidigt som jag utmärkte mig genoma tt köpa en VARM lunch, och drog på mig de andras blickar som snobbig bortskämd svensk … och led mig genom en sunkig överkryddad torr pizza/varm-smörgås-imitation. lätt bakis dessutom.

    kantinen i Uni-Mannheim däremot har jag bara ljusa minnen av. (förutom köerna kanske) en atmosfär fylld av situationens komik, frihet, ja, tom tysk uppsluppenhet, kan man säga. serverade härligt onyttig rejäl mat. Deras Schweinhaxe (sällsynt, men efterlängtat) gick inte av för hackor tex.

  6. Johan Post author

    Nej, med Blindern har jag ännu inte haft den äran att stifta bekantskap, mer än som idealtyp (jag jobbar istället mitt i den äkta kvartersstad Oslo faktiskt har relativt gott om), och inte heller med kafékulturen i Wien. Men Göteborgs kafékultur och dess universitets utspridda citycampus kan man inte skatta nog högt.

    Det slog mig att en Delanda förstås skulle söka kantinens militära ursprung, och man skulle nog kunna ro i land den tesen historiskt. Effektiv utfordring av enhetliga, utbytbara soldater.

    Dozentenfoyers och fakultetsklubbar (Stockholms universitetscampus har en) syftar väl till att efterlikna Oxbridges klostermodellerade kollegiemiddagar, men i en campuskontext markerar de också distans från massans kantinluncher. En officersmäss, änna.

  7. Jan Wiklund

    Hur sann är inte dina bittra kommentarer till kantinkulturen. Dock tror jag att ryktet om Wiens caféer är överdrivet. Österrike-Ungern var dock en av stormakterna runt 1900, om än den minsta av dem, och hade resurser för en lysande kultur. Om än inte så lysande som deras konkurrenter – Wien utvecklade inte så mycket inom vare sig naturvetenskap eller samhällsvetenskap som konkurrenterna. Det var bara det att Österrikes totala kollaps 1918 skapade en extrem kontrast mellan Wien före 1918 och Wien efter, som gjorde att ”före” såg mer lysande ut än det var.

  8. Pingback: Idéer, tankar och reflektioner: Hållbar Stadsutveckling: 6-timmarsarbetsdag

  9. Pingback: Universitetens byråkratiska gökunge | Mothugg

  10. Pingback: Senkommen revansch | Mothugg

  11. Pingback: Post human rights | Mothugg

  12. Pingback: Det beror på-principen | Mothugg

  13. M

    Café Sprängkullen ja. Fullt hus 09-15, men jag har aldrig sett någon köpa annat än en smörgås, en drickyoghurt eller ett äpple.
    En anledning till att GU/Samvetet inte velat släppa in utomstående aktörer i lokaler på bottenvåningen torde helt enkelt vara att man råder av akut lokalbrist. Inte sällan har klasser på 50 studenter föreläsningar i salar för 40, och inte sällan ligger föreläsningar 17-19. Ibland en fredag.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *