Aber hier leben, ja danke

När jag kryssar fram på min cykel mellan turistflockarna under prestigeskraporna på Potsdamer Platz på väg till min oglamorösa arbetsplats för ett par månader, inser jag att det är sånt här Claes Bjerkne vill se mer av i Göteborg.

Resterna av Berlinmuren har fått maka på sig för ZDF:s partytält och klättervägg under VM. För här är det jippo som gäller. Runt hörnet ligger Die Fanmeile mellan Brandenburger Tor och Siegessäule, där 750 000 personer knör in sig när Tyskland spelar, och kissar ut 100 000 liter urin i Tiergarten varje dag, så att arrangörerna får spreja VIP-läktaren med parfymerat vatten.

Nog sätter sig Berlin på kartan. Men det är ju inte därför folk flyttar till staden. Trots att det mesta nu står färdigt sen några år tillbaka känns Potsdamer Platz fortfarande artificiell, uppsmälld på för kort tid, utan den kompostering och oavsedda effekter som gör en stadsdel intressant. Vilket förstärks av det som ligger runtomkring: Neue Nationalgalerie, Staatsbibliothek (där änglarna huserar i ”Himmel över Berlin”), filharmonin och de övriga institutionerna på Kulturforum, kontorshus och ambassaderna i Tiergarten — hela stadsdelen stänger på kvällen.

Och även om dagen är där rätt dött. På mitt forskarkloster käkar vi spartansk bambalunch i kantinan varje dag, för det finns inte en restaurang, inte ett kafé inom gångavstånd, förutom turistfällorna på Potse, förstås, och kantinorna i de andra kontorskomplexen (Försvarsministeriets rekommenderas: gena över gården där von Stauffenberg och hans medkonspiratörer arkebuserades för en storslagen utsikt över Tiergarten).

Istället lockas människor, inte minst den Floridanska kreativa klass jag förstått att jag tillhör, till gamla kvartersstäder som Prenzlauer Berg, Kreuzberg, Friedrichshain, och Neukölln (som är nästa grej). Eller för den delen Charlottenburg, Schöneberg och andra stadsdelar vi har hört talas om där borta på andra sidan. Alltihop rutnät, byggt kring förra sekelskiftet. Här finns ett överflöd på stad och ändå en omättlig efterfrågan.

Här finns överkomliga lägenheter — fortfarande, trots att det numera är långt mellan de orenoverade husen — ett osannolikt utbud av kaféer, restauranger, kebabhak, ett gatuliv som är sällsynt i Sverige, billiga lokaler för butiker, gallerier och kontor (jag skulle gärna sitta i en av alla dessa rymliga butikslokaler omgjorda till piffiga designbyrårer som ligger lite överallt i mitt Bötzowviertel). Och parker — parklivet i Berlin slår allt — och kanalernas stränder. Överlag undrar man om folk någonsin är hemma, så mycket tid som de tillbringar i de offentliga vardagsrummen.

(Fotboll kan man förstås kolla på här med. Var och varannan restaurang har visat fotboll — ”live”, som de understryker — och skulle man vilja gå hem i pausen kan man behändigt nog se andra halvlek på alla uppställda tv-skärmar längs vägen.)

Det är sådant som ger en stad ett gott rykte, som drar folk som vill bosätta sig snarare än turista. Det är hit de borde styra nästa studieresa, alla dessa kommunala politiker, stadsplanerare och marknadsförare som vill sätta sina städer på kartan.

Missförstå mig inte: Jag har inget emot att bygga högt eller nytt. Men jag har aldrig träffat någon som flyttat till Göteborg på grund av Vattenståndet eller Fönsterskraporna. Eller som flyttat till Malmö på grund av monumentalbyggen och en maffig skyline (gillar man skylines bor man förstås inte i staden, silhuetten syns ju bara på håll). Eller till Berlin på grund av Potsdamer Platz. Vem i all världen skulle göra det?

(Och för alla som inte förstod travestin.)

One thought on “Aber hier leben, ja danke

  1. Pingback: Kantinan och basaren | Mothugg

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *