Categories
nätpolitik

Enzensberger om Heta linjen-upploppet 1982

Jag har äntligen kommit mig för att läsa den tyske författaren Hans Magnus Enzensbergers essä Schwedischer Herbst (1982). Enzensberger reflekterar över svenskarnas egenartiga inställning till staten, bland annat utifrån en märklig nätpolitisk incident jag inte kände till tidigare: Heta linjen-upploppet i Rålambshovsparken 1982. ((Enzensberger, Hans Magnus. Ach Europa! Wahrnehmungen aus sieben Ländern. Frankfurt am Main: Suhrkamp, 1989.))

(Om man nu kan kalla det ett upplopp.) En septemberkväll 1982 samlar sig ungdomar på Fridhemsplan:

“Niemand wußte, woher sie kamen, und was sie vorhatten. Es gab nichts, wofür oder wogegen sie demonstriert hätten. Sie waren einfach da” (18)

När uppåt tusen personer anslutit börjar folkmassan röra sig planlöst i riktning mot Rålambshovsparken. Efter en halvtimme är polisen på plats, femtio man med piketbussar, batonger och hundar.

“Im Nu verwandelte sich die friedliche Szene in ein bedrohliches Gegeneinander. Die Einsatzleitung hatte es darauf abgesehen, die Jugendlichen auseinanderzutreiben. Die Polizisten schlugen auf einzelne Leute ein, die Hunde wurden unruhig, es gab Beulen und zerrissene Kleider. Dann flogen die ersten Steine. Nach drei Stunden lag der nächtliche Park wieder still und menschenleer da.”

Anledningen till sammanstötningen var, skriver Enzensberger:

“eine soziale Erfindung ersten Ranges. Ein paar kluge Kids hatten entdeckt, daß das öffentliche Telefonnetz eine interessante technische Lücke aufwies: wer die Nummern einer gewissen Zahl von gesperrten Anschlüssen wählte, konnte mit jedem andern Teilnehmer sprechen, der das gleiche tat. Die betreffenden Telefonnummern gingen an den Stockholmer Schulen wie ein Lauffeuer um, und es entstand eine enorme, spontane Konferenzschaltung. Ein neues Massenmedium war geboren: der ‘heiße Draht’. Intelligenter kann man moderne Kommunikationstechniken kaum anwenden.”

Men istället för att få Stockholms stads kulturpris, fick ungdomarna möta piketpolisens batonger (“Wozu hat man schließlich eine Hundestaffel?”). Och i den beskedliga kritik som efteråt riktades mot polisens agerande nämnde ingen en gång att ungdomarna inte gjort något annat än att praktisera sin grundlagsskyddade rätt till församlingsfrihet. Vad var egentligen deras brott?

“Am Rålambshovspark ging es nicht um illegale Hausbesetzungen; es gab weder vermummte Köpfe, noch Molotow-Cocktails, nur ein paar hundert junge Leute, die sich ein bißchen unterhalten wollten.

Ihr verbrechen bestand einfach darin, daß sie zu diesem Zweck keine von den dafür zuständigen Institutionen in Anspruch nahm. Hätten sie sich an die richtige Stelle gewandt, mit der Bitte, einen Treffpunkt für ziellose, motivationsschwache, anomische Jugendliche zu organisieren, so wäre man ihnen nicht mit Polizeiknüppeln, sondern mit Subventionen entgegengekommen. Scharen von Sozialarbeitern, Betreuern und Animateuren hätten sich in Marsch gesetzt, um ihnen zu einer sozial erwünschten Form der Kommunikation zu verhelfen.” (20)

Aktionen, reaktionen och analysen påminner för övrigt om vad journalisten Örjan Svedberg skriver om folkfesterna och ockupationen av Victoriateatern i Malmö årtiondet innan, där stadens etablissemang försökte kväsa all form av organisering som inte gick genom ABF och de befintliga institutionerna.

Som ett brev på posten en vecka senare förkunnade Televerket i en offentlig kommuniké att Heta linjen institutionaliserats, om än med vissa begränsningar.

“Die Logik der staatlichen Intervention ist vollkommen klar: erst der Knüppel, dann die Mohrrübe. Die soziale Phantasie der Jugendlichen, ihre Selbsttätigkeit soll in einer Art von Zangenbewegung erstickt werden: einerseits durch Unterdrückung, andererseits durch Verstaatlichung. Die Freiheit, sich zu bewegen und miteinander zu sprechen, die sich ein paar hundert junge Stockholmer genommen haben, erscheint den Polizisten ebenso wie den Fürsorgern als eine Eigenmächtigkeit, die nicht geduldet werden kann.” (21)

If you can’t beat them, incorporate them. För Enzensberger illustrerar Heta linjen-tumultet och efterspelet en central tes om den svenska ämbetsmannastaten som vill alla väl och därför åtnjuter medborgarnas orubbliga förtroende, därför blir moraliskt immun. Därigenom lägger den institutionella apparaten beslag inte bara på merparten av medborgarnas inkomst, utan också på deras moraliska värden – byråkratin svarar för solidaritet, jämlikhet, skydd och hjälp.

Men 30 år senare tycks händelsen i Rålambshovsparken minst lika intressant som exempel på nätpolitiska aktioner – och maktens reaktioner – långt innan begrepp som flashmobs, phreaking, hacktivism, sociala medier eller för den delen nätpolitik blev till allmängods i svenska språket.

Enzensbergers essä lär vi få anledning att återkomma till.

12 replies on “Enzensberger om Heta linjen-upploppet 1982”

Oerhört intressant! Har heller aldrig hört talas om denna incident tidigare…

Men en bisats: Att “solidaritet, jämlikhet, skydd och hjälp” institutionaliseras istället för upprätthålls av medborgarna själva, det är ju en tes som ganska ofta luftas som kritik mot stor (välfärds)stat etc. Har den undersökts empiriskt någon gång?

Man borde ju kunna mäta om människor är mer hjälpsamma och behandlar varandra mer jämlikt i samhällen där staten är mindre och saknar förtroende. Eller för den delen om känslan av solidaritet är mindre för att den utövas via skattsedeln. Vet du om sådana udnersökningar har gjorts någon gång?

Det här är säkert intressant om man kan tyska, och det kan säkert alla dina kompisar. Själv tycker jag eet är lite väl pretto.

@Marcus: Hm, här lurar nog inte någon trivial kritik mot stor (välfärds)stat; Enzensberger kommer från ett annat håll – ett typiskt tyskt. Han är både kritisk och beundrande: Han söker en teoretisk analys som kan förklara den egendomliga karaktären i de strategier som låtit den skandinaviska välfärdsstaten stryka ut den grundläggande politiska konflikten mellan medborgarna och de institutioner inom vilka de lever, och konstaterar att svenskarna, utifrån sin unika historiska erfarenhet, faktiskt har rätt i att staten, ämbetsverken, myndigheterna vill dem väl (en poäng som återkommer t ex hos Berggren & Trädgårds Är svensken människa?) Men det kan säkert finnas empirisk forskning av det slag du efterfrågar – det var väl delvis vad statsvetarnas sociala kapitalet-debatt på 90-talet gick ut på.

@Peter: Du får priset för bästa kommentar någonsin på den här bloggen! Och för den som inte låter sig hindra av Peters prettovarning men livkäl saknar rätt språkplugin finns förstås en svensk översättning – eller än bekvämare: Google Translate, där man som bonus får en riktig skojig svensk-svensk översättning.

Tack för klargöranden och tips, Johan. Jag menade inte direkt att Enzensberger begick en sådan kritik, utan mer att ett sådant resonemang ofta används när man kritiserar välfärdsstater. Jag tänker själv att resonemanget inte ens talar till välfärdsstatens nackdel om det är sant: Det är ju just genom (förtroendeingivande och moraliskt goda) institutioner som vi bygger upp solidaritet, jämlikhet, skydd och hjälp.

Intressant! Men det råkar inte vara någon som vill översätta de tyska styckena här i inlägget? Är i Tyskland(!) och kan därför inte pallra mig iväg till något bibliotek så här en söndag.

Enzensbergers text är grym! Hur kommer det sig att du läser den just nu? Det finns en hel del andra guldkorn i texten också, som när han på Stockholms boklådor förgäves letar efter en utgåva av den svenska grundlagen. Till sist hittar han en statsrättslig lärobok, där grundlagens funktion liknas vid… ett vattenkraftverk! Eller om det var en sluss. Hur som helst reduceras den till att reglera flödet av nya lagar.

Fenomenet med fria samtal förekom redan 1970. Storföretags växlar, tex LM Ericsson, kunde utnyttjas på icke arbetstid. Därtill gratis, för det var ju ingen som svarade när man ringde upp. LM:s växel hade naturligtvis stor kapacitet och en mängd personer ringde dit tex före midnatt en kväll och började helt enkelt prata med varandra om ditten och datten. Det gjordes upp om träffar, dejter, kaffepauser o.s.v. Något speciellt politiskt var det inte, men ett kul sätt att träffa nya människor eller att bara diskutera något man hade på hjärtat.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *