I går höll Reportrar utan gränser internationella stöddagen för fängslade journalister. Runt om i världen sitter 207 personer i fängelse för att de utnyttjat sin yttrandefrihet:
”Of this record number, 128 are journalists and 70 are cyber-dissidents. The biggest prisons are China (26 journalists and 62 cyber-dissidents), Cuba (26 journalists), Iran (15), Eritrea (14), Nepal (12) and Burma (11). These six countries account for more than 80% of the total.”
”Viktor Jusjtjenko hotar med kaos: Oppositionsledaren kräver att bli Ukrainas nye president”, skriver Aftonbladet.
Eh? Medan l'ancien regime i Ukraina mobiliserar gruvarbetare mot de fredliga protesterna mot dess framfuskade presidentkandidat, så framställer Aftonbladet den demokratiske utmanaren som orosstiftare.
Det låter som i november 1989: Medan resten av Europa korkade upp champagnen för att fira att Östeuropa befriats, konstaterade Aftonbladet dagarna efter murens fall att utvecklingen ”chockar och skrämmer” Västtyskland och oroades över att problemet med det delade Tyskland består. Samtidigt manade tidningen Västmakterna till ”statsmannamässig försiktighet” och framställde Sovjetunionen som den resonliga parten (som Mats Wiklund skrev i Smedjan 1999).
Det var förvisso inte bara Aftonbladet som oroades över att Österuopa befriade sig självt från kommunismen. Som Jens-Christian Brandt skrev i DN på 15-årsdagen var de flesta svenska politiker, opinionsbildare och journalister rörande överens hösten 1989. Neutralitetspolitiken hade förvandlat Berlinmuren till en fredssymbol. Och i Aktuellt-studion 10 november 1989 satt Aftonbladets reporter Dieter Strand och formulerade ett försvar för muren. Lars Ohly var alltså långt ifrån ensam om att gråta när Berlinmuren föll.
Det var då. Men femton år senare tycks kalla kriget leva kvar på Aftonbladets redaktion, och den västvänlige, demokratiske utmanaren mot den post-sovjetiska ordningen frejmas som the bad guy. Om man nu får dra sådana växlar på en rubrik.
This is what democracy looks like: En webbkamera över Självständighetstorget i Kiev visar demonstrationerna för Viktor Jusjtjenko (via Johan Norberg).
Gudmundson länkar en kamera till och två bloggar från demonstrationerna i Ukraina: Le sabot post-moderne och Neeka's backlog. DPT tipsar om Tulipgirl, som tipsar om Ukraine oh my!
…och Kyiv Post rapporterar på engelska från Ukraina.
”It is time that the regime in Asmara has to be familiar with the international norms and procedures,” säger Mussie Ephrem, talesman för Eritrean Democratic Party till Eritrea One, apropå Europaparlamentets resolution i torsdags.
Mussie Ephrem, som också är v-politiker i Örebro, är för övrigt den första enskilda person som fått ett afrikanskt land fällt för brott mot mänskliga rättigheter. Han stämde Eritrea inför ACHPR, som i mars i år dömde Eritrea att släppa de elva politiker ur den så kallade 15-gruppen som fängslats i september 2001 och att kompensera dem ekonomiskt för deras lidande.
Ett historiskt domslut, alltså, och ett makalöst exempel för människorättskämpar i hela Afrika. Men vem har hört talas om det? En sökning i Presstext och Mediarkivet – från Aftonbladet till Västerbottens-Kuriren – ger inte en enda träff, förutom i Nerikes Allehanda.
I boken The Ruling berättar dock Mussie tillsammans med Semere Kesete om processen som fällde Eritrea. Och den finns på ett bibliotek nära dig.
”Extremt olämplig”, kallar Yemane Gebremeskel, stabschef hos president Isaias Afeworki Europaparlamentarikernas resolution mot Eritrea.
”The European Parliament doesn't know the facts, but endorses all that Amnesty International, which has no presence in Eritrea, says”, säger Yemane. Jo, och det beror ju på att Amnesty, liksom alla andra internationella människorättsorganisationer, inte släpps in i landet…