”Tvillingarna Betlehem och Yoran och lillasyster Danait har en kort önskelista till julen. De vill bara att deras pappa ska få komma hem igen. – Jag tänker på honom varje dag, säger Betlehem, 11”. Expressen bättrar på statistiken med ett långt söndagsreportage om Dawit Isaak av Christian Holmén.
När kabinettssekreterare Hans Dahlgren tidigare i höstas erkände UD:s misslyckanden trodde jag faktiskt att fallet hade lossnat. Laila Freivalds lyfte strax därefter Dawits fall i EU och UD gjorde sin helomvändning och lovade att skicka en representant på hög nivå till Eritrea, för att visa att Sverige tar Dawits fall på allvar.
Men i Holméns reportage visar Sveriges ambassadör till Eritrea, Folke Löfgren, varför vi inte ska sätta något hopp till UD:
– Om Eritrea får en lösning på sin långa gränskonflikt med Etiopien blir kanske det politiska läget lugnare i landet. Då är kanske chansen större att myndigheterna kan släppa de politiska fångarna. Det kan vara en möjlighet, säger Sveriges ambassadör i Eritrea, Folke Löfgren.
Visst, vi har hört den förut. Är det inte lite märkligt att Sveriges regering analyserar fallet Dawit Isaak på precis samma sätt som Eritreas regering?