Har varje parti en hjärtefråga viktig nog för att rättfärdiga massövervakning av undersåtarna? Socialdemokraterna och Moderaterna utgör kontrollsamhällets oheliga radarpar, som tycker att närapå alla skäl är goda nog. Men även de partier som plockar poäng på att kritisera övervakningen har sina trumfande hjärtefrågor, där integritetsargumenten aldrig bjuder något verkligt motstånd.
- Vänsterpartister och miljöpartister har positionerat sig som skeptiska till massövervakning. Likväl brukar de applådera de åtgärder som regeringar i EU och USA på senare år vidtagit för att stävja skatteflykt och skatteparadis. Men i dag är pengar information, ettor och nollor som färdas i kablar, så de metoder som används för att komma åt skattesmitare, inom eller över landets gränser, är i princip metoder som kan användas för annan övervakning också. (Jfr. Swift-debatten.)
- Birgitta Ohlsson (FP), som lade ned sin röst i FRA-omröstningen, har verkat för att filtrera nätet för riksdag och regering. Hennes partikamrat Cecilia Malmström vill utvidga censurfilter på EU-nivå. Att hindra ministrar och medborgare från att kolla på barnporr är ett skäl gott nog för dem.
- Och får en miljöpartist möjlighet att stoppa överfiske eller begränsa bilism medelst elektronisk övervakning väger sannolikt de andra argumenten lätt i vågskålen – miljöpolitik är förstås ingen tebjudning.
- Promillepartiet Feministiskt initiativ har ju positionerat sig med en intressant nätpolitik. Men låt gissa att om övervakning kunde användas för att stoppa kvinnomisshandel, trafficking eller sexköp, så skulle de skälen vara goda nog för dem.
- Och Piratpartiet… Tja, nog skulle man kunna tänka sig att somliga metoder lika gärna skulle kunna användas för att slå åt andra hållet, mot upphovsrättslobbyn, till exempel?
Med alla dessa goda skäl kan ju övervakningen tyckas överdeterminerad. Och i ändamålskrypningens mörker är alla goda skäl grå. Skälen behövs bara för att rättfärdiga övervakningen, för väl på plats rättfärdigar den snart sig själv. Som Wolfgang Sofsky konstaterar: Varje herravälde har en naturlig tendens att utvidga observationen av sina egna undersåtar, och demokratisk partipolitik är just en kamp om makten att regera; om herraväldet över undersåtarna.