Jürgen Habermas är fortfarande i farten (om än inte på Twitter). I sin senaste artikel driver han tesen att mänskliga rättigheter bygger på en idé om människovärde (human dignity). Även om idén om mänsklig värdighet (human dignity, HD) är antik, är det först efter andra världskriget som den letar sig in i statsrätt och folkrätt. Är det för att vi i ljuset av Holocaust retrospektivt har läst in mänsklig värdighet i de mänskliga rättigheterna (HR)? frågar Habermas, och svarar: nej — här finns i själva verket en intim begreppslig koppling mellan HR och HD, som har funnits där hela tiden, och vi kan spåra den begreppsliga kopplingen “from early on in the development of law itself.” ((Han använder inte termen ‘samursprunglig’, men resonemanget är detsamma.))
Frågan Habermas ställer sig är huruvida begreppet ‘mänsklig värdighet’ bara är en tom formel, en platshållare för en substantiv idé om mänskliga rättigheter. Nej, hävdar Habermas: ‘mänsklig värdighet’ har ett innehåll som den “moraliska källa” från vilken alla grundläggande rättigheter härleder sin betydelse. Begreppet ‘mänsklig värdighet’ fyller en rad funktioner:
- Det underlättar för olika oeniga parter att nå en överlappande konsensus eller kompromiss. ‘Mänsklig värdighet’ kan överbrygga kulturella och politiska motsättningar.
- Det hjälper oss att uppfinna och artikulera nya rättigheter. Att värna ‘mänsklig värdighet’ är den högre standard som domare åberopar när de skapar nya medborgerliga rättigheter för att möta nya historiska omständigheter. Tack vare människovärdighetsbegreppet, menar Habermas, kan vi uppfinna eller upptäcka nya rättigheter utan att fragmentera rättighetskatalogen: “Human dignity, which is one and the same everywhere and for everyone, grounds the indivisibility of all categories of human rights.”
- ‘Mänsklig värdighet’ kan fungera som tie-break eller trump när medborgare reser rättighetsanspråk mot varandra, snarare än mot staten. Att lösa sådana svåra fall är ofta endast möjligt, menar Habermas, genom att hänvisa till en kränkning av mänsklig värdighet, vars absoluta giltighet ger företräde.
- Det är ett konstitutivt element i ett demokratiskt samhälle. “The idea of human dignity is the conceptual hinge that connects the morality of equal respect for everyone with positive law and democratic law-making in such a way that their interplay could give rise to a political order founded upon human rights.” (Hur nu ett sådant gångjärn ser ut.)
Här undrar man ju om människovärde verkligen kan fylla alla dessa funktioner på ett så oproblematiskt sätt som Habermas tycks hävda. För vad är mänsklig värdighet?
Nåväl. Habermas faller även här tillbaka på en märklig historieskrivning: Idén om mänskliga rättigheter resulterar, hävdar han, från en osannolik syntes av positiv rätt och moralisk rätt, två element som kopplats isär under den moderna eran (sedan den kristna naturrätten upplöstes). Och mänsklig värdighet utgör alltså det begreppsliga gångjärn som möjliggör denna återkoppling. Habermas driver två teser: Först att mänsklig värdighet tjänat en medierande funktion i skiftet från moralen, som ålägger oss plikter att respektera andras autonomi, till lagen, där vi kräver att andra erkänner vår egen autonomi. Och på något sätt är alltså mänsklig värdighet det som kopplar samman dessa båda aspekter av autonomi. Inte glasklart.
Den andra tesen är både tydligare och intressantare: Värdighetsbegreppet, som i dag handlar om jämlikhet, har vi ärvt från hierarkiska, traditionella samhällen där värdighet handlade om olikhet kopplad till social status. Habermas skisserar här en historisk utveckling där värdighetsbegreppet först universaliseras (all människor tillhör samma släkte i skapelsen, alla är lika inför Gud på domedagen), sedan individualiseras (det handlar om människors värdighet, inte människans relation till Gud eller lägre skapelser) och slutligen absolutiseras: “the relative superiority of humanity and its members must be replaced by the absolute worth of any person. The issue is the unique worth of each person.”
Några reflektioner:
Hur ska man läsa Habermas historiska berättelser? Läser man dem bokstavligen förtränger de ju bara alltför många komplicerade element. Snarare måste de förstås som kvasi-historiska, rekonstruktiva, idealiserande och selektiva berättelser om hur den moderna, demokratiska rättsstaten har kommit till och vilka principer som styr den. För de facto konstituerade sig inte många demokratiska författningsstater i slutet av 1700-talet; de facto gav inte tyskarna sig själva en konstitution 1949 – det gjorde ockupationsmakterna.
Och varför är han så besatt av att alla motsättningar mellan begrepp ska kunna lösas upp? Vad är problemet i att erkänna motsättningar, att alla goda ting inte kan förklaras i termer av varandra?