Hur kan universitet och högskolor upprätthålla kvalitet i undervisningen? Det är frågan som ställs – och förhoppningsvis besvaras – i en IFAU-rapport jag har bidragit till, som publicerades tidigare i år.
Gissur skriver på Politologerna om de andra delarna av rapporten. Den delstudie som jag har huvudansvarat för undersöker villkoren för universitetslärare i Skandinavien. Specifikt kartlägger vi balansen mellan forskning och undervisning i lärarnas pliktarbete (med fokus på ämnet statsvetenskap). Resultaten visar att det finns stora skillnader i regelverken mellan olika lärosäten både i undervisningsplikt och i hur undervisningsuppdrag kompenseras, men också att villkoren över lag är betydligt mindre gynnsamma i Sverige än i Danmark och Norge.
Undervisningsplikten varierar mellan 40 procent som lägst och 100 procent som högst. Sverige avviker från de skandinaviska grannarna dels för att samtliga svenska lärosäten har högre undervisningsplikt – enbart professorer i Lund och Stockholm har villkor som kan mäta sig med villkoren i Danmark och Norge. Dels gör svenska lärosäten skillnad på lektorer och befordrade professorer, medan undervisningsplikten är densamma för både disputerade lärare och professorer vid danska och norska lärosäten.
Hur lärare kompenseras för samma typ av undervisning varierar också kraftigt, ibland med flera hundra procent. Sålunda kan till exempel läraren vid Stockholms universitet tillgodoräkna sig 16 timmar för att handleda en masteruppsats, medan kollegerna i Trondheim och Oslo får 50 respektive 48 timmar – för samma undervisning.
I grannländerna är det dessutom också vanligt att universitetslärare kan ta regelbundna undervisningsfria sabbatsterminer för att kunna fokusera på sin forskning – en ordning som saknar motstycke vid de svenska lärosäten vi undersökt.
I kombination skapar undervisningsplikt, kompensationssatser och sabbatsordningar stora skillnader över en lärares karriär. Lärare vid de minst generösa lärosätena kan ha drygt 9,5 årsverken mer undervisning än lärare vid de mest generösa lärosätena.
I rapporten studerar vi inte vilka konsekvenser dessa skillnader får, men man kan förstås gissa att undervisningens formella villkor påverkar kvaliteten i både undervisning och forskning. Ju mindre generösa villkoren för att fullgöra undervisningsplikten är, desto svårare blir det sannolikt för lärarna att förverkliga högskolelagens påbud om att universitet och högskolor ska bedriva “utbildning som vilar på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet” (1 kap 2 §).