Category: Kuba

Säga vad man vill om Fidel Castro, men välfärdsstaten på Kuba är i alla fall imponerande. Det argumentet har bitit sig fast långt utanför de stenhårda Castro-kramarnas kretsar i Svek och KPML(r). Så kunde till exempel en mer moderat Castro-kramare som Sven Britton försvara regimen på Kuba för något år sedan. Själv kunde jag för ett par år sedan ha svarat: ”Jo, men…” Myten om välfärden på Kuba är stark.

I dag skriver pseudonymen Selman Vallejo i DN om hur den kubanska regimen behandlar sina äldre, ett skakande reportage med bilder av fotografen Luis Alberto Pacheco Mendoza.

Egentligen är det ju inte någon nyhet. Var och en som åker till Kuba kan med egna ögon se utmärglade, tandlösa pensionärer som tigger på gatorna och säljer till och med sina tvålransoner – en halv tvålbit i månaden – för att kunna köpa mat.

Den misären ser förstås också Castro-kramarna när de reser till Kuba, så reportage som Vallejos lär inte öppna deras ögon. De har ju hur som helst inte förälskat sig i det verkliga Kuba, utan i regimens sagovärld. Men bland oss vanliga dödliga, som fortfarande har fotfäste i verkligheten, tar det förstås med förkrossande tydlighet udden av deras starkaste argument.

I dagens DN (12/5, tyvärr inte på nätet) bemöts Hanne Kjöllers ledare om Castrokramarna av Eva Björklund, redaktör för tidskriften Kuba och i mer än 30 år ordförande för Svensk-kubanska föreningen.

Så jag passar på att länka till den ledare jag skrev sist Björklund stack ut trynet, när vänsterpartiet valt in henne i sin partistyrelse och hon beskyllde Amnesty för att ljuga om Kuba.

En handfull vänsterintellektuella (däribland filosofen Michael Walzer) fördömer repressionen på Kuba och liknar Castro vid Stalin i The New York Review of Books:

”We are women and men of the democratic left, united by our commitment to human rights, democratic government, and social justice, in our own nations and around the world. In solidarity with the people of Cuba, we condemn the Cuban state's current repression of independent thinkers and writers, human rights activists and democrats.”

Sent ska vänsterutopisten vakna. Efter 45 år av Castros diktatur är repressionsvågen i våras bara ytterligare ett skäl att döma ut regimen som ”just one more dictatorship, concerned with maintaining its monopoly of power above all else.”

Men bättre sent än aldrig. Tänk om en handfull vänsterintellektuella i Sverige kunde göra samma sak.

“Fidel Castro’s sentence was 15 years, although he was given amnesty, along with the rest of us, after 21 months. He was never again jailed. He came to power in the 1959 revolution and has since become ‘He Who Sends Others to Jail.'”

— Gustavo Arcos Bergnes (IHT 26/7). Bergnes deltog i attacken mot Moncada-kasernen 26 juli 1953 som leddes av Castro och är nu en av Kubas främsta människorättsaktivister.