Jag snubblade över en artikel av Jaakko Husa som diskuterar spänningen mellan den europeiska människorättsregimen och den nordiska konstitutionella kulturen. ((Jaakko Husa: Nordic Constitutionalism and European Human Rights – Mixing Oil and Water?, Scandinavian Studies in Law (2010).))
Category: mänskliga rättigheter
En tredje litteratur som tycks relevant för att dissekera de nordiska ländernas ambivalens inför mänskliga rättigheter är IR-forskningen som försöker förklara varför stater ratificerar och efterlever internationella människorättskonventioner.
I statsvetenskapen har många forskare ägnat sig åt att försöka förstå vad de menar är Nordens särart i utrikespolitiken, som består i alltifrån stödet till nationella befrielserörelser i tredje världen och kampen mot apartheid i södra Afrika, via alliansfrihet och medling i internationella kriser och konflikter till en skepsis mot att låta sig integreras i det europeiska samarbetet. Borde man inte utifrån den här litteraturen kunna dra några lärdomar om den nordiska ambivalensen på det specifika området MR?
Vi jobbar vidare utifrån hypotesen att det är något paradoxalt över de nordiska ländernas ambivalenta hållning till mänskliga rättigheter. Hur kan man förstå den här paradoxen utifrån befintlig litteratur?
Jag har börjat samla exempel, anekdoter och förklaringar till en välkänd men — tycks det mig — underutforskad paradox: De nordiska ländernas ambivalenta inställning till mänskliga rättigheter.