Vi har jobbat med tre möjligen motstridiga element för att förstå Nordens ambivalenta MR-politik: (a) En jämförelsevis hög nivå av de facto-förverkligande av mänskliga rättigheter på hemmaplan, (b) en till synes progressiv politik för mänskliga rättigheter i utrikespolitiken, och (c) en motvilja mot att ratificera och implementera internationella MR-normer med återverkningar på hemmaplan. Alla tre elementen ska förstås utvecklas, invecklas, förvecklas – den nordiska MR-paradoxen är bara en hypotes att pröva.
Tag: utrikespolitik
I statsvetenskapen har många forskare ägnat sig åt att försöka förstå vad de menar är Nordens särart i utrikespolitiken, som består i alltifrån stödet till nationella befrielserörelser i tredje världen och kampen mot apartheid i södra Afrika, via alliansfrihet och medling i internationella kriser och konflikter till en skepsis mot att låta sig integreras i det europeiska samarbetet. Borde man inte utifrån den här litteraturen kunna dra några lärdomar om den nordiska ambivalensen på det specifika området MR?
Jag har börjat samla exempel, anekdoter och förklaringar till en välkänd men — tycks det mig — underutforskad paradox: De nordiska ländernas ambivalenta inställning till mänskliga rättigheter.
Jag snubblade över en tokrolig passage på Wikipedia i artikeln om Sveriges neutralitet. På knagglig engelska försöker folkhemska storsvenskar tuta i omvärlden att Sverige, tack vare sin neutralitet, kunde gå genom andra världskriget med rak rygg och rent samvete.
Categories
Vad Persson mörkade
Nog får man beundra Göran Perssons förmåga att domptera den svenska debatten. Efter tio år tycker man att journalister och ledarskribenter borde ha lärt sig något om statsministerns alla trick. Ändå traskar de rakt in i gårdagens rökridå.