Nu har Political Studies lagt ut en early view av vår artikel om konsensusparadoxen i deliberativdemokratisk teori. I artikeln demonstrerar min medförfattare Henrik Friberg-Fernros och jag en motsättning mellan två centrala poänger i teorier om samtalsdemokratin.
Ett tredje fynd är Sten-Ove Larssons studie av demokratibegreppet i skolböcker ((Larsson, Sten-Ove. “Demokratibegreppet i skolans läroböcker sedan 1920. En projektskiss.” Statsvetenskaplig Tidskrift 100, no. 2 (1997). http://journals.lub.lu.se/index.php/st/article/view/3055/2617.)) Larsson analyserar hur svenska läroböcker i medborgarkunskap, historia och samhällskunskap från tre perioder – ca 1930, 1950 och 1970 – framställer demokratin som system.
En annan guldklimp jag snubblade över i Statsvetenskaplig Tidskrifts nätarkiv är Kai Paajastes Skinnerska idéanalys av hur parlamentarismen rättfärdigades på 1920- och 30-talet, i debatter just i Statsvetenskaplig Tidskrift. ((Paajaste, Kai. “Det Parlamentariska Tomrummet i Sverige. En Studie i Den Statsvetenskapliga Begreppsdebatten 1920-1939.” Statsvetenskaplig Tidskrift 103, no. 3 (2000): 241–258. http://journals.lub.lu.se/index.php/st/article/view/2238/1814)) Trots att majoritetsstyre var idealet anammade Sverige minoritetsparliamentarism. Det som är särskilt intressant i Paajastes studie handlar om hur övergången från dualism till parlamentarism framställdes som en fortsättning på en unik, inhemsk svensk tradition av kompromiss och samförstånd.
En vacker dag ska jag ta itu med det här gamla arbetspappret om Sveriges glömda revolution. Tills vidare nöjer jag mig med att droppa några fynd och spekulationer.
Precis som Charles Beitz tycks Seyla Benhabib ha en skev bild av hur den internationella MR-regimen ser ut och funkar, åtminstone som hon beskriver den i Another Cosmopolitanism (Oxford UP, 2006).