“Does it matter that we were misled into war? Some people say that it doesn’t: we won, and the Iraqi people have been freed. But we ought to ask some hard questions — not just about Iraq, but about ourselves.”
— Paul Krugman i New York Times 29/4.
Åsne Seierstad är inte ett fenomen unikt för Skandinavien: Cable News Hotties.
”Bushs preventivkrigsdoktrin är riktig. Men utan FN har den ingen framtid.”
— Joseph S. Nye i Die Zeit 17/2003.
Manuel David Orrio, ordförande för Fepec, ett förbund för oberoende journalister på Kuba, har nu trätt fram som agent för säkerhetspolisen. Han vittnade i rättegångarna mot journalisterna Raul Rivero och Ricardo Gonzalez, som båda dömdes till 20 års fängelse förra måndagen.
Orrio var också den som arrangerade det seminarium om pressetik i den amerikanska intressesektionens lokaler, som regimen tog till förevändning att slå till mot demokratirörelsen.
Jag träffade Orrio i höstas, drack kaffe hemma hos honom en sen kväll när han berättade om villkoren för oberoende journalister i Kuba. Vår tolk under det mötet, Adolfo Fernandez Sainz, arresterades också under razzian i slutet av mars och har dömts till 15 års fängelse.
Nog känns det som att Orrios svek är oförlåtligt. Men har vi rätt att döma honom, utan att veta vad regimen har för hållhakar på honom?
Hans vittnesmål i de summariska rättegångarna var lika tomt på innehåll som åtalen. Men genom att avslöja Orrio som agent, kan regimen så split i demokratirörelsen och misstro bland kubaner i allmänhet och i omvärlden. Om en respekterad centralgestalt i demokratirörelsen under tio år i själva verket var regeringsagent, vem kan man då lita på?
Jag vill nog gärna tro att Orrio bara är ytterligare ett offer för förtrycket. Alla som verkar i ett totalitärt system går en ständig balansgång med samvetet. Medlöperiet är inte svart eller vitt, utan en gråzon.
Kanske är den som Orrio har skadat mest inte Raul Rivero, Ricardo Gonzalez och de andra i den kubanska demokratirörelsen, utan sig själv.