Vänsterfetischer
Den tristare delen av vänstern i Sverige håller på att byta hästar. Castro dör sotdöden, men Chavez seglar upp för att axla manteln. Magnus Linton ställer tre bra frågor till Chavez-kramarna. En fjärde fråga har jag själv inte något bra svar på: Varför har vänstern en sådan fetisch för Latinamerika?
Lång väg luktar det exotism av det där slaget som ett par decennier av postighet borde ha lärt oss av med. Varför ska världens frälsare givet rida ut ur en latinamerikansk djungel? Skulle han — eller hon, för den delen — inte lika gärna kunna komma sprängande över, säg, Mongoliets slätter, glidande i en kanot nedför Nilen eller traskande i ett lerigt betongkomplex i Rumänien?
Jag menar, Latinamerika-vurmen är ju knappast något som har stöd i de heliga skrifterna, om jag känner dem rätt. Kalle kastar fram hypotesen att det handlar om de sociala klyftorna i Latinamerika. Jag tror snarare att det handlar om att tråkvänstern är radiostyrd av USA-imperialismens dagordning.
Na, ”liberala media” rapporterar också om chavismen i dag. För mig är saken egentligen biff. Men med tanke på att vi kommer att få leva med Chavez ett bra tag framöver får man väl försöka hänga med. Lintons Americanos (ISBN 9173891886) är en bra början. Fast själv skulle jag hellre vilja veta mer om… tja, Guinea-Bissau, kanske. Vad händer där?

