Nyligen väckte utrikesminister Jonas Gahr Støre uppmärksamhet när han uttalade att Norge inte borde ratificera tilläggsprotokollet som etablerar en internationell klagoinstans till Barnkonventionen, eftersom det skulle insnäva ”det nasjonale demokratiske handlingsrom.”
Tillsammans med sina nordiska grannländer var Norge en pådrivare för att få till stånd FN:s konvention om barnets rättigheter, som tillsammans med andra centrala människorättskonventioner sedan 1999 införlivats i norsk lag. Att utrikesministern inte ville bidra till att skapa en internationell instans dit barn eller deras ombud kan klaga om staten kränkt deras rättigheter, rörde upp känslor längs hela det politiska spektret i ett land där grundlagen varje år firas genom att låta barnen ställa upp till parad. En samlad opposition liksom Arbeiderpartiets koalitionspartner Sosialistisk Venstre kritiserade utrikesministerns uttalande.
Støres skepsis visar på en mer generell trend. Medan de nordiska länderna tidigare tog initiativ för att utveckla den internationella människorättsregimen, intar de numera en mer avvaktande hållning till konventioner som fastslår nya rättigheter och tilläggsprotokoll som etablerar klagomekanismer. I processen för att formulera det tredje tilläggsprotokollet till Barnkonventionen vägrade Norge att delta, medan Sverige förhöll sig skeptiskt. Andra nya internationella människorättsfördrag väntar fortsatt på att nordiska länder ska ratificera, däribland Migrantarbetarkonventionen och ILO-konventionen om urfolks rättigheter samt tilläggsprotokoll till FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, Handikappkonventionen respektive Tortyrkonventionen. Allt oftare finner också internationella MR-organ skäl att kritisera de nordiska staterna för bristande implementering av internationella MR-avtal. Sverige har till exempel i åratal underlåtit, trots upprepade propåer från FN:s övervakningskommittéer, att fullt ut kriminalisera tortyr i svensk straffrätt och att införliva Barnkonventionen i svensk lag.
Så varför går de nordiska länderna inte längre i bräschen för internationella mänskliga rättigheter? När idén om mänskliga rättigheter slog igenom i internationell politik i mitten av 1970-talet var de nordiska länderna early adopters. Nordiska regeringar var aktiva pådrivare och tidiga att ratificera när den internationella människorättsregimen utökades med FN:s Kvinnokonvention (1981), Tortyrkonventionen (1987) och Barnkonventionen (1990), likaså i processen som ledde fram till den Internationella brottmålsdomstolen (2002) och Handikappkonventionen (2007). De har också bidragit finansiella resurser till internationella organ och konferenser på människorättsområdet. I multilaterala organisationer driver de nordiska länderna en gemensam front för att lyfta mänskliga rättigheter på dagordningen och de har allt mer kommit att rättfärdiga sitt bilaterala utvecklingsbistånd i termer av mänskliga rättigheter.
Men samtidigt som mänskliga rättigheter blev en ledstjärna i nordisk utrikespolitik, började den internationella människorättsregimen få oanade följder på hemmaplan. Danmark, Island, Norge och Sverige ratificerade Europakonventionen om mänskliga rättigheter i början av 1950-talet, med utgångspunkt i att nationell rätt på alla punkter harmonierade med konventionens krav. Först trettio år senare skulle konventionen börja få återverkningar i de skandinaviska länderna, när Europadomstolen i en serie uppmärksammade domar fällde Sverige för brott mot konventionen. För Finland (som ratificerade konventionen först 1990) fick kritiska domar från FN:s människorättskommitté 1989-90 snarlika följder. Nationella domstolar började hänvisa till internationella människorättsfördrag.
1990-talet inledde ett skifte i den nordiska rättighetspraktiken. Sakteligen började de internationella konventioner och organ, som nordiska regeringar så entusiastiskt bidragit till att etablera, få återverkningar på rättsordningen inom de nordiska länderna. Det var nog aldrig riktigt tanken. Av hävd har Norden varit skeptiskt mot idén att grundlagsskydda individuella rättigheter och att låta domstolar sätta sig till doms över demokratiska beslut. Filosoferna Axel Hägerström och Alf Ross hade stort inflytande med sin ’skandinaviska realism’, som ville befria rättstänkandet från metafysiken, däribland idén om att individer har oförytterliga rättigheter. Och det breda socialdemokratiska samförstånd som låg till grund för de nordiska välfärdsbyggena under 1900-talet såg lagfästa individrättigheter som ett onödigt hinder för statens expansion till individens fördel.
De nordiska rättsordningarna har fortsatt att förändras. Samtliga fem. länder har inkorporerat Europakonventionen i nationell rätt. Finland införde en ny rättighetskatalog 1995 och den nya grundlagen (2000) införde lagprövning i domstol. I Sverige stärktes skyddet för fri- och rättigheter i regeringsformen 2011, samtidigt som det kritiserade uppenbarhetsrekvisitet togs bort och lagrådets förhandsprövning gjordes obligatorisk. I Norge presenterade en parlamentarisk kommitté i vintras förslag till en ny rättighetskatalog i landets snart tvåhundraåriga grundlag, och därtill stärkt lagprövning. Island tillsatte efter finanskrisen 2008 ett medborgarkonvent som i fjol föreslog en ny grundlag med en mer framträdande plats för mänskliga rättigheter, särskilt informationsfrihet och myndigheternas informationsplikt, med bankkollapsen i färskt minne.
De nordiska länderna tycks således alltmer närma sig en europeisk författningstradition byggd på grundlagsfästa individuella rättigheter och domstolars lagprövning.
Kanske är det därför som de nordiska staterna blivit mer skeptiska till att expandera den internationella människorättsregimen. Om de tidigare glatt bidrog till att bygga upp den internationella människorättsregimen, i den förmätna tron att mänskliga rättigheter mest gällde medborgare i andra stater, tycks de i dag inta en mer klentrogen hållning, eftersom de blivit varse att de internationella ramverken också har legala och politiska återverkningar på hemmaplan.
Därmed triggar skepsisen också politisering. När ratificeringen sker per automatik – som med Europakonventionen på 1950-talet – har den få politiska konsekvenser. Men när internationella traktater inte behandlas som högtravande självklarheter kan de bidra till att föra upp nya frågor på den politiska elitens dagordningar och till att utvärdera befintliga lagar och institutioner. De öppnar också möjligheter för politisk mobilisering, där organisationer som Amnesty, Rädda Barnen och Helsingforskommittéerna har börjat mäta sina egna regeringar mot deras internationella förpliktelser, medan en växande rättighetsrörelse använder rättsväsendet för att nå individuell upprättelse och politisk förändring.
På så sätt medför internationella människorättsinstrument inte bara den inskränkning av politikens manöverutrymme som Støre varnade för; de öppnar också upp nya arenor för människorättspolitik i Norden.
One reply on “Därför nedprioriterar Norden mänskliga rättigheter”
Intressant text. Ovanligt att någon uppmärksammat Axel Hägerström och Alf Ross med deras värdenihilism eller subjektivism.
De sk mänskliga rättigheterna (MR) som tillkom 1945–48 blev komprometterade redan från början. Det visste redan Charles Malik 1948, om vilket man kan läsa i boken om dennes tal och dagböcker (The Challenge of Human Rights. Charles Malik and the Universal Declaration, Habib C Malik). Men detta är inte enda felet. Du använder i din egen text ovan ord som rättslig eller nationell rätt, men ordet är inte ens en term. Det bör heta juridik eller politik. Våra sk lagar, med en svärm av alla möjliga termer, är politiska, inte ens juridiska, det blir de inte förrän efter promulgering. Rättsligt giltiga blir inte politik och juridik förrän dessa maktpåbud visas vara gynnande för alla, vilket sällan är fallet. Än värre blir det med ord som rättsvetenskap som borde heta lagteknik, eller värs – ekonomi – som är ett annat slags maktteknik. Om man proklamerar “jämlikhet” och sedan låter ett fåtal människor som redan har pengar äga alla övrigas livsvillkor – var är jämlikheten då? Så – politik, juridik, ekonomi är inte detsamma som rätten i sig. För att komma dit måste man göra helt nya objektivt grundade ämnen än dessa svävande subjektivismen – som blott är makttekniker./Johan.