“Vi litar inte på svensk press. Ambassadören vill inte ge någon intervju eftersom ni inte skriver det vi säger”, säger en talesman för Eritreas ambassadör Araya Desta när Nerikes Allehanda försökte intervjua honom i Örebro i söndags.
Precis som när ambassadören besökte Göteborg 24 april blev stämningen irriterad när demonstranter från stödkommittén Free Dawit Isaak delade ut flygblad om den fängslade svensk-eritreanske journalisten.
Ambassadören vägrade att ta emot flygblad och försökte förbjuda NA:s fotograf att ta bilder, skriver NA (tyvärr ej på nätet), samtidigt som ambassadpersonalen fotograferade demonstranter och journalister.
Ambassadören besökte Örebro för att samla in pengar från eritreanska landsmän. Men av de hundratals eritreaner som bor i Örebro dök bara ett trettiotal upp på mötet och enligt Mothuggs källor fick ambassadören inte in ett enda öre.
Ambassadörens Örebrobesök visar två saker: För det första att den eritreanska staten till och med i Sverige försöker hindra journalister från att göra sitt jobb. Samtidigt är det obegripligt att ambassadören så fullständigt saknar känsla för vad som går hem i den svenska offentligheten.
Om det inte vore för att han är den han är och för att hans bufflighet bara spelar oss i händerna, så skulle man nästan önska att någon skickade karln på medieträning.
För det andra: En fjärdedel av alla eritreaner lever i exil och förväntas betala två procent av sin inkomst till den eritreanska staten. Enligt Världsbanken skickar exileritreaner hem drygt 400 miljoner US-dollar per år, vilket utgör Eritreas viktigaste inkomstkälla.
Därför är det en enkel matematik att räkna ut vartåt det barkar för regimen i Asmara, när deras landsmän i exil nu vänder den ryggen.