Straffskatt på invandrare

Devesh Kapur och John McHale hävdar i en artikel i Ethics & International Affairs att “skilled emigration” skadar långsiktig institutionell utveckling i emigrantländerna. Nu kan man förstås inte stoppa den internationella migrationen, medger Kapur & McHale, men vi måste försöka reglera den så att den främjar utveckling.

Hur kan man då reglera migrationen till utvecklingsländernas fördel? Kapur & McHale utgår ifrån tre kosmopolitiska principer — individuell frihet, effektivitet och global jämlikhet. ((Mer om detta, förmodligen, i deras bok Give Us Your Best and Brightest: The Global Hunt for Talent and Its Impact on the Developing World, som kan laddas ner från Center for Global Development.)) Och det är den sistnämnda som är kruxet här:

“Thus, while the principles of liberty and efficiency will pull the cosmopolitan toward support for free migration, the willingness to prioritize the well-being of the less well off—combined with a belief that they are harmed by skilled emigration—will tend to pull in the opposite direction.”

Skadas de sämst ställda, de som lämnas bakom i U-länder, av att de välutbildade sticker dit där de tjänar bättre? Mycket talar i själva verket för att även de tjänar på det. Bergh påpekar till exempel att möjligheten för till exempel en filippinsk sjuksköterska att 20-dubbla sin lön genom att flytta till USA skapar kraftiga incitament för filippiner att utbilda sig, vilket sätter sprutt på humankapitalet på hemmaplan, även om vissa av de utbildade sticker därifrån.

Dessutom, enligt en rapport från Dilip Ratha vid Världsbanken motsvarar remitteringarnas sammanlagda värde mer än det dubbla totala ulandsbiståndet. Dessutom går pengarna direkt till hushållen, utan mellanhänder.

In 2005, migrants from developing countries sent $167bn in remittances to relatives and friends in developing countries. For some countries, this sum exceeds domestic tax revenues, foreign aid, export earnings on commodities, and foreign direct investment.

En annan, omfattande studie (via SMRR) ger massivt belägg för att remitteringar överlag minskar fattigdomen, vilket bekräftas i studier från en rad olika länder och med en rad olika metoder. ((Där finns förvisso också ett kapitel som ifrågasätter “brain gain”-tesen att migration höjer utbildningspremien i emigrationsländer.))

Således skulle man försiktigt kunna dra slutsatsen att premissen är felaktig: De sämst ställda skadas inte av skilled emigration, tvärtom. Därmed talar även den globala jämlikhetsprincipen för friare rörlighet.

Nå, givet att K&M tycks ha fått sina kosmopolitiska premisser om bakfoten blir deras policyrekommendationer uppåt väggarna. För det första, rika länder bör inte bara fokusera på “skilled workers”, utan för alla inblandade finns också mycket att vinna på att underlätta för mindre kvalificerad arbetskraft. Fair enough, så länge som det inte innebär att man gör det svårare för skilled workers, utan lättare för unskilled workers.

För det andra, föreslår K&M, fokusera mer på tillfällig migration. Hur då? Genom att dra in tillstånden för arbetarna innan de rotar sig för mycket i mottagarländerna. Men då har man missförstått migranternas motiv, som förändras över tid. Även om de kommer för att jobba en kortare period rotar de sig. De flesta vill helt enkelt inte bli hemskickade. Dessutom gagnar det vare sig migranterna eller dem de lämnar bakom sig att göra migrationen kortsiktigare och mindre stabil, tvärtom. ((Vilket jag och GBK argumenterade för i en debattartikel (källor och fotnötter fick dock inte plats i Expressen).

Magnus Linton citerar Negri och påminner om att det inte bara är allsköns jävelskap som får folk att lämna sina hemländer, utan de drivs också av progressiva morötter:

“Migration drivs i första hand av människors vilja att fly från negativa förhållanden som våld och misär, men också av ett positivt begär efter välstånd och frihet. Att, om det är möjligt, på en och samma gång desertera från exploatering och nationell identitet för att söka befrielse på annat håll är i mångas backspegel ett progressivt äventyr, ett sätt att förändra inte bara sig själv utan världen.” ))

För det tredje förespråkar K&M också en så kallad Bhagwati-skatt, vilket är lika tossigt i dag som när idén lanserades på 70-talet: U-länderna bör kunna beskatta migranterna under hot om indraget medborgarskap och här, menar K&M bör I-länderna hjälpa dem genom att lämna uppgifter om deras inkomster.

Det är ungefär så Eritreas tvåprocentiga skatt för alla eritreaner i förskingringen fungerar, och den är ett effektivt sätt att hålla diasporan i ett järngrepp. Särskilt i Sverige, där ambassaden kan gå direkt till Skatteverket och få ut inkomstuppgifter för eritreaner i Sverige.

K&M föreslår också, i samma anda, att både arbetsgivare och arbetstagare ska betala en (avdragsgill, förstås) rekryteringsavgift som sedan kanaliseras tillbaka till ursprungslandet, helst direkt till de universitet och sjukhus som förlorat personal till mer utvecklade länder. Ett slags straffskatt på invandrare, med andra ord.

I en artikel hos OpenDemocracy visar Chukwu-Emeka Chikezie hur det fungerar i praktiken, när länder som Zimbabwe kräver att få del av zimbabwiers skatteuppbörd i Storbritannien:

Zimbabwe called for receiving countries such as Britain, now home to a growing number of Zimbabwean workers, to hand over the tax collected directly to the government of Zimbabwe. Clearly, this would be unacceptable to the British government and to most Zimbabwean migrant workers.

Som en fotnot kan man ju tillägga att rätten att lämna sitt land är faktiskt en ganska trevlig, som Frederick G Whelan försvarar mot nationalistiska och merkantilistiska argument i en rätt gammal artikel i APSR:

“The historically recent acknowledgement of a fundamental right to leave in any case represents a tangible advance in liberal principles.”