Efter FRA-lagen behöver liberaler idka självkritik. Jag menar då inte att ni som svek ska rannsaka era samveten — ni borde göra det, men jag tror inte att ni kommer att göra det. Tvärtom tvår ni nu era händer och ägnar er åt retoriska ombeskrivningar av ert svek. Massavlyssning är stärkt integritetsskydd.
Nej, jag tänker mig mer att FRA-debaclet säger något om den liberala debatten i Sverige, en gammal käpphäst för oss oberoende göteborgsliberaler. Dr Palmås diss av panglossliberalerna förra sommaren framstår så här i efterhand som profetisk:
“Vilka olika former av övervakning (offentlig såväl som privata) håller på att överlagras och flikas i varandra? Vilka nya risker ger detta upphov till? Det enda man kan önska sig är att de personer som är ansvariga för dessa frågor är goda liberaler som kan se de övergripande trenderna. Ibland undrar man dock om den svenska ‘liberala scenen’ har kapacitet att se på samhället med tillräckligt kritiska ögon.”
TIllåt mig plocka fram den gamla halmdockan panglossliberalismen. ((Begreppet använder John Gray när han beskriver hur Isaiah Berlins agonistiska, tragiska liberalism med ett ben i den tyska romantiken skiljer sig från den dominerande anglosaxiska liberala traditionen — den panglossiska. Och det är en halmdocka inte minst som många liberala tänkare — som Mill, Rawls och Hayek, men även Berlin — balanserar mellan de båda liberalismerna, med just den kluvenhet som är liberalismens kännetecken. Och ingen kallar sig förstås panglossliberal — det är menat som ett glåpord.)) Den utgår från Upplysningens tro på framsteg och förnuft och människornas och världens förbätterlighet. Det är en liberalism som är förvissad om att den har rätt, snarare än ödmjukt öppen för att den kan ha fel. Den sköna nya världens liberaler älskar frihet och framsteg, halvfranska band och krämig cappucino och ser “idéer om självspäkning” som enda hotet. Det blir bättre och bättre dag för dag, vi gå över daggstänkta berg, fallera, munnen den ska sjunga trallala.
Det vill säga, vi lever i den bästa av världar.
Men panglossliberalismen är fullständigt oanvändbar när det går åt andra hållet, när det inte blir bättre dag för dag, när våra friheter inskränks, och när fienden inte är självspäkarprofeter utan en förment liberal regering. Den utopi som panglossliberalismen målar upp ger oss inga redskap för att förstå vad som händer när regeringen inför massavlyssning av sina egna medborgare — med en rad andra åtgärder i pipen. Antingen tvingas man blunda för verkligheten eller byta bort snuttefilten mot en annan liberalism.
Så vad är det för en liberalism vi behöver? Jag tänker här förstås på den andra liberala traditionen, som i det här sammanhanget representeras väl av Judith Shklars “liberalism of fear” — en liberalism som bygger på skräck eller fruktan för staten, snarare än på hopp om en ständigt ljusnande framtid:
“For this liberalism, the basic units of political life are not discursive and reflective persons, nor friends and enemies, nor patriotic soldier-citizens, nor energetic litigants, but the weak and the powerful. And the freedom it wishes to secure is freedom from the abuse of power and the intimidation of the defenceless that this difference invites. […] The liberalism of fear […] regards abuses of public powers in all regimes with equal trepidation. It worries about the excesses of official agents at every level of government, and it assumes that these are apt to burden the poor and the weak most heavily. The history of the poor compared to that of various elites makes that obvious enough. The assumption, amply justified on every page of political history, is that some agents of government will behave lawlessly and brutally in small or big ways most of the time unless they are prevented from doing so.” ((Judith Shklar, “The liberalism of fear”, i Liberalism and the moral life, ed. Nancy Rosenblum, Cambridge: Harvard University Press, 27f.))
Här delas alltså ut var sin känga till bland annat Lockesk naturrättsliberalism och Millsk självförverkligandeliberalism, två viktiga trådar i panglossliberalism. Shklars liberala tradition faller istället tillbaka på Montaigne och Montesquieu. Precis som John Grays modus vivendi-liberalism utgår från att tolerans inte är en strävan efter en ideal livsform utan ett sätt att nå fred mellan olika sätt att leva, ser Shklars fruktanliberalism den liberala demokratin som “more a recipe for survival than a project for the perfectibility of mankind.” Samtidigt är staten, regeringen, den första fienden: “No liberal ever forgets that governments are coercive.”
Fruktans liberalism är Machiavellisk, och gör sig inte några illusioner om makten och de mäktiga, utan delar den politiska realismens idé om staten — men blir skraj. Den lånar från Isaiah Berlin, förstås, men gör färre problematiska antaganden om värdepluralism och har desto fler politiska följder i en pluralism av mäktiga institutioner, som Bernard Williams skriver i en kommentar till Shklar. ((Bernard Williams, 2005: “The liberalism of fear”, i In the beginning was the deed, Princeton: Princeton University Press.))
Men även den liberala staten måste vi frukta, som den tyske sociologen Wolfgang Sofsky påminner:
“Demokratiska stater är ju inte några sociala gemenskaper, utan system för att härska. Demokrati betyder: En politisk elits herravälde i folkets namn, ibland för, ibland emot, men alltid över folket. Och varje herravälde har en naturlig tendens att utvidga observationen av undersåtarna. Det tyglas periodvis genom rättsstaten, men rätten är i sig bara ett maktmedel.” ((“Demokratische Staaten sind ja keine sozialen Gemeinschaften, sondern Herrschaftssysteme. Demokratie heißt: Herrschaft einer politischen Elite im Namen des Volkes, manchmal für, manchmal gegen, aber immer über das Volk. Und jede Herrschaft hat die natürliche Neigung, die Observation der Untertanen auszudehnen. Das wird zeitweise durch den Rechtsstaat gezügelt, aber das Recht ist selbst nur ein Mittel der Macht.”))
Och som Shklar-citatet ovan visar: Det är också en liberalism som utgår från de fattiga och svaga snarare än från de starka och framgångsrika självskaparna. Från Shklar lånar Rorty tanken att liberal är den som anser att grymhet är det värsta vi kan göra.
En del kritiserar Shklar för att hennes liberalism fokuserar för mycket på staten. Globaliseringen har underminerat staten och gett andra, icke-statliga aktörer förmågor att tvinga och ingjuta fruktan, hävdar Robert Keohane. Bernard Williams tycker att the liberalism of fear i själva verket mycket väl funkar bra med idén att politiken nu är internationaliserad. Globalisering, schmobalisering: FRA-lagen visar att vi bör frukta den gamla suveräna staten lika mycket som någonsin förr. Och fler skäl att frukta är på gång. På så sätt tar de friheten ifrån oss i små portioner.
Fruktans liberalism är också bestämt icke-utopisk. Williams igen: “it is conscious that nothing is safe, that the task is never-ending.” Och Sofsky: Friheten är inte en idyll, utan en ständig uppgift:
“För det första bestrider jag att säkerhet överhuvudtaget är möjligt. För det andra anser jag att föreställningen att det bör finnas en balans mellan säkerhet och frihet är i grunden falsk. De ärkekonservativa går ju till och med så långt som att hävda att vi bara skulle kunna leva i frihet om vi hade säkrade förhållanden; att vi bara skulle kunna gå på opera och njuta av ett konstverk om vi kände oss säkra. Hos dem är frihet en statligt fredad idyll. I själva verket är frihet en kontinuerlig uppgift. Man måste stålsätta sig för friheten, måste riskera konflikter, utkämpa och försvara den. Det är en varaktig sysselsättning som är ansträngande. Den förvillade tron på säkerheten borde vi snabbt göra oss av med. Det finns begränsade säkerheter, men i slutändan skyddar oss ingen mot nästa terrorattack.” ((“Zum einen bestreite ich, dass Sicherheit überhaupt möglich ist. Zum anderen halte ich die Vorstellung, dass es eine Balance zwischen Sicherheit und Freiheit geben sollte, für grundlegend falsch. Die Erzkonservativen gehen ja sogar so weit, zu behaupten, dass wir nur in Freiheit leben könnten, wenn wir gesicherte Verhältnisse hätten; dass wir nur in die Oper gehen und ein Kunstwerk genießen könnten, wenn wir uns sicher fühlten. Bei ihnen ist Freiheit eine staatlich befriedete Idylle. In Wahrheit ist die Freiheit eine fortdauernde Aufgabe. Man muss sich für die Freiheit starkmachen, muss Konflikte riskieren, sie erkämpfen und verteidigen. Das ist eine Dauerbeschäftigung, die anstrengend ist. Den Irrglauben an die Sicherheit sollten wir schnell verabschieden. Es gibt begrenzte Sicherheiten, aber letztlich schützt uns niemand vor dem nächsten Terroranschlag.”))
I det perspektivet hoppas vi inte på ålderns höst kunna nostalgiskt berätta för våra barnbarn om lanseringen av Iphone, utan fruktar att vi kommer att få viska till dem om en tid när vi fortfarande kunde tala fritt.
Det är mer av sådan liberal skräck vi behöver nu, en misstänksamhetens liberalism, som fruktar makthavare allra mest när de säger sig försvara liberala värden. Kanske skulle man kunna sammanfatta det som en liberalism som utgår ifrån att om vi inte står på oss kommer staten att göra det.
51 replies on “Skräckens liberalism”
TÄVLING! Vinn plattång från GA.MA » Bloggar som kommenterar länken opassande, Demonstrationer och aktioner mot FRA-lagen den närmaste veckan » Nyckelord: FRA » Bloggar som kommenterar länken Mothugg,Skräckens liberalism» Nyckelord: FRA, POLITIK, LIBERALISM » Bloggar som kommenterar länken Henrik-Alexandersson.se, EU och bloggarna: Det blir reglering! » Nyckelord: FRA, POLITIK, AVLYSSNING, BLOGGOSFäREN
håll och att det gemensamma målet därmed kan bli lidande”? Eller så kanske man är rädd för att själv bli förvandlad till ett monster ju mer man håller på med politik? Eller, hemska tanke, en ryggradslös karriärist likt de som nu försökertvå sina händer. I FRA-frågan sätter jag nu min tilltro till juridiken och Europadomstolen. Läs gärna Jur dr. Mårten Schultz betraktelse i den frågan. Kommer det, precis som i Vaxholmsfallet, visa sig att det är EU som kommer till liberalernas räddning?
massavlyssning, får jag intryck av. Hos Lake kan man för övrigt läsa om centerupproret, som består av ett gäng människor som inte låter särskilt oinformerade och nog inte låter sig talas tillrätta hur som helst och Mothugg skriver omSkräckens liberalism. Svensson belyser avtalet som floodis på Free the Mind lyfte fram för något år sedan, och som Oscar Swartz dessutom berättat om och
Skräckens liberalism | Mothugg
Mothuggs
Dennis tipsMothugg: Skräckens liberalismKamikazepiloten: Aaron tänker tillNonicoclolasos: Recension vi hade kunnat vara utanIsobels text och verkstad: Ett (litet) steg åt rätt håll för FederleyHenrik-Alexandersson.se: EU vill koppla bloggarna
Lästips: skräckens liberalism…
Mothugg-Johan …
Kan man inte kombinera dom två typerna? Ser på utvecklingen så blir det ju bättre på alla sätt och vis. Men först och främst är det ingen jämn utveckling, det går bakåt ibland, och det händer att det går bakåt under längre perioder om man tittar på enskilda frågor. Världshandeln var till exempel mycket friare före världskrigen än vad den var fram till förmodligen ganska nyligen.
Men samtidigt kan man ju vara rätt för att detta inte kommer hålla i sig. Och även om man obönhörligen tror att det kommer göra det i längden, så kan man ju vara rädd för att dom närmaste 40 åren kommer vara bakåttramp när det gäller till exempel integriteten i EU.
Jag tycker du har bra poänger och håller med om mycket av det du skriver, men jag tycker nog kritiken ovan är lite missriktad. Vad har måltavlan för (halmgubben) “panglossliberaler” ovan med FRA-spektaklet att göra? Om de har argumenterat mot massövervakning, vilket de gjort, vad mer kan de göra? Det är väl knappast deras fel att Riksdagsledamöter som kallar sig liberaler inte visar prov på det i sådana här avgörande frågor. Och om alternativet är att vara “oberoende liberal”, vad innebär då det närmare bestämt?
Jag kanske över åren har missuppfattat din och Karl Palmås åsikter, och rätta mig gärna i så fall, men är inte ni vänsterliberaler med ett ganska gott öga till den paternalistiska välfärdstaten med allt vad det innebär? Hur går det då ihop med misstänksamheten mot staten och makthavare som du skriver om ovan?
Rädsla gör oss måhända bättre rustade att tackla faror, som statsmakten. Men det tenderar också att göra oss paranoida och rädda för det främmande och avvikande, mindre benägna till risktagande och experimenterande som driver utveckling och framsteg.
Lew Rockwell-libertarianerna i USA är nog det bästa exemplet på vad du förespråkar. Misstro mot staten, mot svarta och fullsmockat av 9/11-truthers och teorier om svarta helikoptrar.
Om man inte inför den senare rädslan börjar ropa på staten som det mindre onda i en osäker värld. John Gray har ju sedan länge tagit sin dystopiska världsuppfattning till både det konservativa och det extremekologiska lägret (har inte exakt koll på var han befinner sig idag).
Skräckregementen har definitivt funnits, men de kommer aldrig att vara liberala. Kolla gärna Frank Furedis “The culture of fear”.
Så länge människan utser ledare åt sig under några former kommer människan vara slav under ledaren.
För att verkligen få makten måste männskligheten behålla makten.
Då männskligheten nått de målet kommer de problem vi har nu att försvinna.
avskaffa politiker ‘monomakt korrumperar’ & ‘monetary economy’.
PPIHL
Vänsterliberal, shmänsterliberal. I dag känner jag mig mest som nedåt-bakåt-liberal. Något jag ogillar med dem jag här lättvindigt, förenklande och utan närmare bestämning buntar ihop och avfärdar som panglossliberaler är att de gärna identifierar staten med “den paternalistiska välfärdsstaten” — och för den delen, att de gärna identifierar välfärdsstaten med “den paternalistiska välfärdsstaten”. Panglossliberalismen (eller mer allmänt den liberalism som dominerat i Sverige) har med saken att göra i just det jag skriver ovan: Den ger oss kassa redskap för kritik i det här läget.
Men naturligtvis går de att kombinera. Vi behöver både en hoppets och en skräckens liberalism. Att vara liberal är att vara kluven.
Tack, Mattias, för ditt klargörande inlägg. Skräckregementen är icke-liberala. Vi lever i en liberal demokrati. Alltså behöver vi inte frukta staten.
…det verkar som ni alla läst men inte förstått. Mattias svar är ett sådant goddag yxskaft att jag faktiskt blir förvånad, och dessutom ett slags case in point till Johans kritik.
Varför är vi civiliserade (onaturliga) människor så intresserade av att välja ledare och bli ledda? När man studerar naturen t ex kråkorna, som är de riktiga svenskarna som var har här från början, har inget behov av att välja ledare, har inga löjliga jobb, behöver inga politiker eller jurister för att leva sina liv i frihet. Jag börjar misstänka att naturokratin erbjöd den bästa och friaste tillvaron, men dit lär vi aldrig komma tillbaka, så intrasslade som vi är våra mänskliga lagar och regler. Kråkorna verkar mycket friare och lyckligare än vi och de är i mycket bättre fysisk och psykisk kondition än vi människor.
Johan, jag tror vi är överens i mycket, men inte riktigt i verklighetsbeskrivningen. Är det måhända Timbrospöket som spökar igen?
So far ett utmärkt litmustest. Konstigt sa bull. Fast bra övning inför framtida argument, är du skeptisk till staten är du bara en 9/11dåre eller white supremacist, kul. Dock hade man ju kanske inte riktigt trott att det skulle komma från folk på timbro riktigt
Intressant tråd. Några synpunkter:
1. När timbroliberalerna upprepar sina mantra om att allt blir bättre hela tiden, handlar det framför allt om materiella landvinningar, som antas leda till större lycka för alla. Därmed antar man på mycket oliberalt vis att alla är stöpta i samma form. Dessutom förfaller man till samma typ av förenklande argumentation som de som menar att gulag är den främsta invändningen mot kommunismen, eller holocaust mot nazismen. Däremot vet jag inte om panglossliberalerna menar att det blir bättre och bättre i termer av fri- och rättigheter; där verkar de väl snarare se världen som ett krig mellan liberalismen och hoten mot densamma?
2. Vad panglossliberalerna i alla fall uppenbarligen lyckats med är att hålla fram en liberal utopiföreställning som tycks engagera människor. Tydligen vinner ytligt prat om cappucini och krämiga halvfranska band resonans hos stora grupper av förhållandevis unga livsstilsliberaler, vilka — igen i kontrast med själva grundvalarna för liberalismen — på mycket kollektivistiskt manér indentifierar sig med några av panglossliberalismens ytliga (klass- ?) markörer. Men därmed har man också lyckats hitta något att stoppa i det hål som tidigare ofta i historien varit liberalismens akilleshäl, nämligen oförmågan att producera visioner som engagerar inte bara intellektuellt, utan också känslomässigt.
Mattias Svenssons svar ovan är för övrigt obetalbart.
“handlar det framför allt om materiella landvinningar, ”
Tja, det är klart att den viktigaste delen av “det blir bättre” handlar om hur många människor som har tagit sig ur den värsta fattigdomen. Ja, det antas nog vara en bra sak, det, ja.
“Därmed antar man på mycket oliberalt vis att alla är stöpta i samma form”
Ja. Den formen som gillar att ha mat för dagen. Det finns kanske undantag till detta, men dom är nog försvinnande få. Eller?
Men “timbroliberalerna” påpekar också ofta att inte bara är folk mindre fattiga, som är dessutom friskare, lever längre, i allt fler demokratier och under all mindre krigande och våld och under allt större frihet.
Det är knappast speciellt materiellt, tycker jag.
“Däremot vet jag inte om panglossliberalerna menar att det blir bättre och bättre i termer av fri- och rättigheter”
Det blir det ju, så det får man väl hoppas att dom menar. Annars hade dom ju haft fel. :)
“där verkar de väl snarare se världen som ett krig mellan liberalismen och hoten mot densamma?”
Visst är det så. Poängen är väl att panglossliberaler anser att dom håller på att vinna. :)
Mattias svar svar var en utmärkt problematisering av “skräckliberalism”-konceptet, och att det kanske inte är så svartvitt som Johan framställde det (vilket han väl gjorde just för att provocera fram debatt, eller?)
Kul med en debatt om liberalismen som går bortom gängse skiljelinjer. För det mesta förs diskussionen på ett sätt som ligger närmare Lennart Rogebros och Svenssons än Johans inlägg. Ibland känns det som att man befinner sig i världens minsta fiskdam för idédebatt när man följer den svenska diskussionen.
“För det mesta förs diskussionen på ett sätt som ligger närmare Lennart Rogebros och Svenssons än Johans inlägg.”
Vad är skillnaden?
Lennart: För det mesta förs debatten kring förhållandevis små detaljer i en liberalism rotad i den anglosaxiska traditionen. Det handlar mycket om hur man ska uttolka Lockes naturrätt eller vilka avsteg från nattväktarstaten som är ok. Jag säger på intet sätt att dessa två företeelser är de enda “ni” debatterar, bara att “ni” till stor del verka dela samma uppfattning om liberalismens essens och utgår ifrån detta. Därför tycker jag att det är bra att Johan lyfter fram andra delar av den liberala traditionen och väcker frågan om vad liberalism är. Svaret är i min mening inte så givet som vissa tror.
Nej, du har nog inte läst det jag skriver speciellt noggrant. ;) Jag och Mattias Svensson är inte överens i mycket om liberalismens essens.
Lennart, nu förenklar du en aning. När timbroliberalerna ältar Sveriges position i välståndsligor eller som i den länkande SvD-artikeln vurmar för teknikens landvinningar för oss konsumenter, handlar det inte om ‘mat för dagen’ utan att führern, förlåt, jag menar såklart liberalismen, ger oss välstånd, arbete och lycka.
Att panglossliberalerna enligt dig (och sig själva) “håller på att vinna” visar väl för övrigt om något hur viktig denna bloggpost är.
Nej, Martin så är det inte. Men om det gör dig lycklig av att du inbillar dig detta så kör hårt. Ha det så kul i din fantasivärld.
Aj, tröt argumenten?
Hoppsan, vad var det som var så svårt att förstå nu då?
A. Johan har fel i sin plädering för rädsla som en liberalt befrämjande grundkänsla, inklusive rädsla för statsmakten. Därmed inte sagt att rädsla stundtals kan vara välmotiverad och korrekt, men det är någonting annat. Ofta gäller då, som i krigstid, att visa så lite som möjligt av sin rädsla och låta vardagslivet, inklusive cappuccionosippande för den som så önskar, fortgå i så stor utsträckning som möjligt. Inte i förljugenhet, utan för att det är genom att i så stor utsträckning det bara går vägra vara rädd för den som hotar en som man gör motstånd. Se London efter tunnelbanebomberna. Sak samma när den som bekrigar dig är staten.
ur detta följer då INTE:
B. Staten är ofarlig bara för att vi har en liberal demokrati (inte särskilt liberal fö, men i alla fall). Herregud, vad fick ni det ifrån?
Martin: Eftersom du var tvungen att ta till fantasier istället för argument så får man väl gissa att det var för att du argumenten tröt, ja. Men det kanske finns nån annan anledning, vad vet jag. Du vet väl bättre än mig varför du fantiserar istället för argumenterar.
Jag delar Mattias $ uppfattning om att just fruktan kanske inte är ett helt lyckat ord – med tanke på, som jag ser det, att FRA-lagens införande till stor del bygger på en paranoia som piskas upp av det militärindustriella komplexets självbevarelsedrift.
Som Salman Rushdie sagt någon gång: “The best way to fight terrorism is by not being terrorized.” (läst hos Evelina W.)
Samtidigt har Judith Shklar (och du) helt klart en poäng. Jag får klura vidare på det här. Klart ett intressant inlägg i alla fall!
Vi borde alla leva i skräck för förtrycket, absolut. Vad Mattias Svenssons första kommentar anbelangar så står inte skräcken för staten och riskttagande och nyfikenhet för någon motsats. Den första beskyddar helt enkelt den andra. Och vad gäller globaliseringen och det att “det finns icke-statliga entiteter som kan utverka förtryck” så ska en rättfärdig nattväktarstat skydda mot även det.
fruktan för staten är det som gör att vi också ser och stoppar denna när den vill inskränka vårat cappuciondrickande.
Bättre som definition än skräck, eller rädsla, är medveten vaksamhet, misstänksamhet, beredskap.
Att alltid ha ett vaket öga för inskränkningar i de friheter vi njuter av. Friheten finns inte automatiskt – den måste ständigt erövras.
Jag tycker detta var ett väldigt intressant inlägg. Diskussionen efteråt har väl både toppar och dalar… Hur som helst, här är något jag funderat länge på men inte tagit upp med någon eftersom jag är rädd att frågeställningen helt enkelt är för banal… men kanske kan någon klok människa här hjälpa mig:
Betyder inte ‘nattväktarstat’ precis samma sak som ‘polisstat’?
Jag är skeptisk till staten i största allmänhet, men staten reducerad till enbart övervakning & straff känns mycket värre än någon annan statsform jag kan komma på.
Öh, nej, det betyder inte alls samma sak. En polisstat är en stat där polisen styr genom att hålla befolkningen i skräck. I en nattväktarstat bestämmer dom ingenting.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Polisstat
Nattväktarstaten är inte min idealstat heller, men den är nog att föredra framför en polisstat, skulle jag tippa.
Vaddå skäckens liberalism? Snarare liberalismens diktatur.
Grymt intressant! Jag är i och för sig lite tveksam till Grays modus vivendi-liberalism (som jag villigt erkänner att jag borde veta mer om än vad jag gör) med tanke på att det inte verkar som att samhället faktiskt består av olika grupper som är redo att slita varandra i stycken om vi inte hittar något slags modus vivendi-lösning som kan upprätthålla fred för tillfället. Generellt sett är jag inte helt säker på att man kan använda faktiskt existerande modi vivendi som ett slags förklaringsmodell för liberalismens framväxt på det sätt Rawls gör i PL: hur ska man då kunna förklara liberalismens framväxt i Sverige, där vi ju genomgick reformationen men där vi sen förblev en religiöst homogen stat fram till långt in på 1800-talet? En viss idépåverkan från upplysningen måste åtminstone erkännas, sen kan man ju förvisso säga (och det kanske är sant, vad vet jag) att utan reformationen ingen upplysning.
Hursomhelst: jag håller på att doktorera på ungefär det här ämnet (se http://davidekstrand.blogspot.com/2008/10/politikens-tragedi.html för nåt slags försök till programförklaring), så det här var väldigt intressant. Jag tror dock man får vara försiktig så man inte hamnar i ett läge där man säger att en minimalstat (enligt Nozickska linjer) är det enda som liberalismen ska syssla med eftersom alla tankar runt välfärd osv. är ogenomförbara rakt av.
[…] inte övertygad om tolkningen av Locke, det vill jag se en utveckling av. Mothugg-Johans inlägg om Skräckens liberalism är behandlar ungefär samma sak som Nycander, men ställer den mot panglossliberalism. Läs också […]
[…] Karl Palmås och mig ett långt blogginlägg om liberalismen, för min del baserat på inlägget Skräckens liberalism. Jag skottade ihop ett svar då, som jag sedan aldrig kom mig för att posta, men naturligtvis […]
[…] Shklar, som hävdat att grymhet är det värsta en liberal kan göra sig skyldig till, talar om en ”skräckens liberalism” (The Liberalism of Fear). För denna liberalism är inte det politiska livets grundläggande […]
[…] I mitt fall baserade Matttias Svensson, som är redaktör på magasinet Neo, kritiken på inlägget Skräckens liberalism. Se också Kalles respons, inte minst hans Ior-liberala läsning av Adam Smith, och Svante […]
[…] tidiga liberalismen utgår från en skeptisk, machiavellisk syn på den mänskliga naturen, från fruktan för vad obegränsad makt kan göra och från ett tvivel på förnuftets förmåga att lösa alla konflikter. Den här klassiska […]
[…] republikanska säkerhetsteorins normativa utgångspunkt är att värna offentlig frihet och säkerhet, i synnerhet säkerhet från ”the application of violent forces upon bodies”. Därmed lägger […]
[…] Shklar, som hävdat att grymhet är det värsta en liberal kan göra sig skyldig till, talar om en ”skräckens liberalism” (The Liberalism of Fear). För denna liberalism är inte det politiska livets grundläggande […]
[…] början av 2009 anslöt jag mig till Karl Palmås och Johan Karlssons kritik av den så kallade “panglossliberalismen”. Ni vet, den som “utgår från Upplysningens […]
[…] En sådan ingrediens hämtar Galston från den brittiske filosofen Bernard Williams, som i en postum essäsamling särskiljer två sätt att se på politisk teori: Å ena sidan politiska moralister — utilitarister och rawlsianer, huvudsakligen — som hävdar moralens prioritet över politiken och ser politisk teori som tillämpad moralfilosofi; å andra sidan politiska realister, som ger större autonomi åt distinkt politiskt tänkande och ser politiken som en distinkt domän av mänsklig aktivitet. Ur realismen följer också ett annat sätt att se på liberalism: Williams hintar mot Judith Shklars ”the liberalism of fear”.2 […]
[…] passning till Judith Shklar hävdar politiska realister att en realistisk politisk filosofi bör frukta det värsta snarare än hoppas på det bästa. De påminner om att den frihet och säkerhet vi åtnjuter i samtida liberala demokratier inte kan […]
[…] testosteronstinna kritik i ett flertal blogginlägg och artiklar (exempelvis Johan Karlssons Skräckens liberalism och Karl Palmås här) mot liberaler som inte var som de, och i synnerhet mot varje ansats till […]
[…] på deras argumentation. Ett inlägg var Johan Karlssons analys av FRA-debatten om behovet av en skräckens liberalism förra året, en tanke som även förts fram av Karl Palmås och som är inspirerad av den […]
[…] övervakningen, för väl på plats rättfärdigar den snart sig själv. Som Wolfgang Sofsky konstaterar: Varje herravälde har en naturlig tendens att utvidga observationen av sina egna undersåtar, och […]
[…] av att jobba med mänskliga rättigheter till vardags. Och inte för att jag vill skönmåla panglossiskt eller så, men kunde man inte också — eller: istället — lyfta fram de positiva, […]
[…] om den fullständiga tryggheten och säkerheten är en chimär: ”Man måste stålsätta sig för friheten, måste riskera konflikter, utkämpa och försvara […]
[…] testosteronstinna kritik i ett flertal blogginlägg och artiklar (exempelvis Johan Karlssons Skräckens liberalism och Karl Palmås här) mot liberaler som inte var som de, och i synnerhet mot varje ansats till […]