När jag slängde ut tesen om den nordiska MR-paradoxen svarade Erik med en relaterad gåta: Varför finns det inga organisationer som tar mänskliga rättigheter inom Norden på allvar? Givet vissa allmänt goda förutsättningar: Varför har vi inte har sett någon rättighetsrevolution i de nordiska länderna?
Eller har vi det? I förra veckan friade Helsingborgs tingsrätt Ikea för diskriminering efter att företaget nekat Filippa, en femårig flicka med kromosomavvikelse, att leka i bollhavet, även under föräldrarnas översyn, rapporterade medier:
“Diskrimineringsombudsmannen (DO) hade tidigare utrett fallet men valde efter tre år att inte ta det vidare till domstol, eftersom ord stod mot ord.”
Fallet Filippa visar på två intressanta saker: För det första: Många har kritiserat den nya Super-DO för att ägna sig åt fel saker: inga fall tycks för små för DO, men många viktiga fall tycks för stora. Fallet Filippa tycks hur som helst visa att för den enskilda individ som vill ha hjälp att driva en rättsprocess mot ett multinationellt företag är inte den statliga myndigheten med 100-miljonerkronorsbudgeten ett givet förstahandsval (se också: virrig DN-ledare med anledning av Riksrevisionens granskning av DO).
Den andra aspekt som intresserar mig med fallet Filippa är Byrån för lika rättigheter (BFLR) – som hjälpte familjen att stämma Ikea, som står för rättegångskostnaderna (inte de 50 000 kronor Ikea yrkat på, utan 1205 kronor) och som nu också kommer att överklaga tingsrättens dom. BFLR beskriver sig själv som en organisation som erbjuder råd, stöd och juridisk konsultation till enskilda som upplever sig utsatta för diskriminering och ingår i nätverket Sveriges Antidiskrimineringsbyråer.
Jag vet inte hur pass vanligt det är i Sverige att oberoende organisationer som BFLR hjälper individer att använda rättsväsendet för att kräva ut sin rätt när de anser sig utsatta för diskriminering, men låt oss anta att det är ett nytt och växande fenomen i Sverige. Ett annat färskt exempel: I en nyligen meddelad dom fastslår förvaltningsrätten att kravet på sterilisering vid könsbyte står i strid med Europakonventionen och därför inte ska gälla. Fallet har drivits av Diskrimineringsbyrån Uppsala, som bistått en person som ansökt om att få byta juridiskt kön till man, men inte ville sterilisera sig, varför Socialstyrelsen avslog ansökan. Ett tredje exempel är Centrum för rättvisa, som i tio års tid drivit uppmärksammade diskrimineringsfall mot bland annat svenska universitet.
Tre svalor gör ingen revolution (den som känner till mer systematiska data får gärna dela med sig i kommentarsfältet), men är likväl anekdotiska exempel på just den sorts stödstruktur som statsvetaren Charles Epp hävdar är avgörande för att få till stånd en rättighetsrevolution. ((Epp, Charles R. The rights revolution: lawyers, activists, and supreme courts in comparative perspective. Chicago: Univ. of Chicago Press, 1998.))
Under några årtionden i mitten av 1900-talet gick USA:s högsta domstol från att huvudsakligen avgöra egendomstvister som involverade storföretag och rika personer till att i slutet av 60-talet huvudsakligen ägna sig åt individuella rättigheter. Domstolen utropade helt enkelt sig själv till beskyddare av den enskilde medborgarens rättigheter, och skapade eller utökade en rad nya konstitutionella medborgerliga rättigheter: yttrande- och tryckfrihet, rättigheter mot diskriminering, rättssäkerhet, etc.
Detta är den amerikanska rättighetsrevolutionen. I en komparativ studie som också involverar tre andra fall – Kanada, Storbritannien och Indien – presenterar Epp en intressant teori om varför rättighetsrevolutioner äger rum. Alternativa förklaringar fokuserar på vikten av en katalog av individuella, legala rättigheter i grundlagen, på aktivistiska domare som använder sin makt för att förändra samhället eller på en ökande medvetenhet om rättigheter i populärkulturen.
Epp menar att alla de tre faktorerna bidrar, men att rättighetsrevolutioner inte springer ur domstolarnas elitära ledarskap, utan växer fram genom ett tryck underifrån, från kollektiv handling i det civila samhället:
“This pressure consisted of deliberate, strategic organizing by rights advocates. And strategic rights advocacy became possible because of the development of what I call the support structure for legal mobilization, consisting of rights-advocacy organizations, rights-advocacy lawyers, and sources of financing, particularly government-supported funding.” (3)
Rättighetsrevolutioner kräver omfattande, ihärdigt strategiskt processande, och det kräver i sin tur resurser – tid, pengar, kunskap – som individuella klaganden sällan kan uppbåda, utan som måste komma från en kontinuerlig stödstruktur som kan leverera en ihållande ström av rättighetsfall.
Epps studie tar sin utgångspunkt i USA, men han studerar snarlika rättighetsrevolutioner i tre andra länder – Kanada, Storbritanien och Indien – och finner att även där var stödstrukturen avgörande. En viktig lärdom han drar av studien handlar om demokratin: Både anhängare och skeptiker brukar vara eniga om att när domstolar har makt att värna individuella, grundlagsfästa rättigheter går det ut över demokratin. Folkvalda lagstiftare förlorar makt till icke-valda domare. Epp menar att rättighetsrevolutionen visar på varför den intellektuella låsningen är felaktig:
“the rights revolution depended on widespread support made possible by a democratization of access to the judiciary.” (3)
Revolutionen drevs genom organiserad kollektivt handlande i civilsamhället som gav fler människor – och individer snarare än storföretag – tillgång till lagens och domstolarnas institutionella medel för att värna sina intressen. I så motto undergräver inte rättighetsrevolutionen demokratin; tvärtom.
Skulle detta kunna funka i Sverige, Norden, Europa? Epp studerar rättighetsrevolutioner i fyra common law-system. Han konstaterar att även i civil law-system borde en stödstruktur vara avgörande, men också att sådana system undergräver tillväxtdynamiken av att strategiskt odla prejudikat, eftersom de spelar en mindre roll i rättskipningen. Mer än så säger han inte om generaliserbarheten i sitt argument. ((Vi gör som Bergh och bjuder på en idé till uppsats, avhandling, artikel eller forskningsprojekt i statsvetenskap, juridik eller rättssociologi att studera stödstrukturens framväxt och framgångar i Sverige i jämförande perspektiv. Vsg! Om den nu inte redan finns – jag har inte googlat…)) Han nämner inte heller mycket om hur stödstrukturen fungerar för internationella mänskliga rättigheter, men hans bottom-up argument tycks kompatibelt med Simmons teori om varför stater följer internationella MR-normer (Simmons framställer dock rättigheter som institutionella, ideationella resurser; Epp betonar vikten av materiella resurser för att ta sådana rättighetsinstrument i anspråk).
Men historikern Lars Trägårdh bygger vidare på Epp i Bemäktiga individerna, en liten skrift publicerad av statliga Demokratiutredningen, som erbjuder en välkommen balans till litteraturen om nordisk skepsis mot judicial review med ett underifrånperspektiv på rättighetsaktivism. ((Trägårdh, Lars. Bemäktiga individerna: Om domstolarna, lagen och de individuella rättigheterna i Sverige. Stockholm: Demokratiutredningen, 1999. http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/1306.))
Trägårdh spekulerar i att juridifieringen av politiken skulle kunna bota några av de vanmaktsproblem de nordiska välfärdsstaterna dragits med sedan guldålderns slut kring 1970.
Kätterska tanke: Norden skulle alltså kunna ha något att lära av den rättighetsrevolution som USA genomgick vid samma tid. Det barkar hur som helst ditåt, menar Trägårdh, genom internationaliseringen av de nationella rättsordningarna och domstolsväsendena, inte minst inom EU. Men:
“Juridifiering av politiken handlar dock om mer än en defensiv anpassning till en obönhörligt förändrad värld. Rättighetspolitikens styrka är att den kan erbjuda individer och grupper nya möjligheter, metoder och arenor för att föra politiska maktkamper inom det civila samhället.” (42)
Intressant nog nämner Trägårdh också att aktivister i den svenska handikapprörelsen funnit inspiration i ADA, Americans with Disabilities Act, som var utformad så att den:
“gav funktionshindrade rätten till att själva använda lagen för att tvinga myndigheter och privata företag att bland annat förbättra tillgänglighet i byggnader och transportmedel. Snarare än vad som vore det naturliga i Sverige, att skapa en myndighet med ett ‘ansvar’ gentemot målgruppen, skapades rättigheter vars realisering både medger och kräver ständig medverkan och övervakning från de funktionshindrades egen sida.” (48).
Kuriosum: Jag hittar först Trägårdhs skrift inte på Regeringskansliets server, utan hos The Independent Living Institute, en stiftelse som “arbetar för att främja möjligheterna för människor med funktionshinder till mer personlig och politisk makt, självbestämmande, full delaktighet och jämlikhet genom information, utbildning, konsultinsatser och utvecklingsprojekt” (rörelsen nämns också i skriften). Meta-twist: Epp betonar vikten av kunskapsproduktion i stödstrukturen, exempelvis juridisk forskning som gav eldunderstöd åt rättighetskampanjerna. Epps egna forskningsresultat tycks de berörda ha läst som en manual, en bruksanvisning.
Därför kan vi nog vänta oss mer. Ikeas frikännande är knappast slutet på vare sig fallet Filippa eller på rättighetsrevolutionen i Sverige.
One reply on “Fallet Filippa och rättighetsrevolutionen”
[…] och ett av dessa fall är intressanta och angelägna, liksom de övriga fall vi diskuterade i ett tidigare inlägg. Utifrån vårt intresse för den nordiska MR-paradoxen väcker de också ett antal […]