I dag rapporterar SR Ekot om Greger Thorsén, som, tillsammans med en körskoleägare han tidigare låg i tvist med, stämt staten för att de fick vänta orimligt lång tid – fem år – på rättegång. Nyligen fick de rätt i Högsta domstolen och tilldömdes skadestånd. Thorsén företräddes av Centrum för Rättvisa.
Här finns ett större problem: Hälften av landets tingsrätter klarar inte tidsgränserna, vilket innebär att rättssäkerheten försämras i svenska domstolar, som Clarence Crafoord påpekade i morgonens radiodebatt med Barbro Thorblad, generaldirektör för domstolsverket. ((Det visar också, parentetiskt, varför kostnadssidan inte är den avgörande skillnaden mellan olika generationer av rättigheter: Även civila rättigheter, som rätten till en rättvis rättegång (inom rimlig tid), kräver förstås statliga resurser som är föremål för politisk prioritering.))
Vi lägger det här till listan över fall på rättslig aktivism för individuella rättigheter i Sverige. Listan är inte uttömmande: Robert Hårdh på Civil Rights Defenders påtalade att jag inte nämnde att CRS drivit fallet med de två avvisade egyptierna till FN:s människorättskommitte och till JK för skadeståndet. CRS lyfte nyligen också fallet Daniel Franklert Murne, som polisen sköt till döds i hans föräldrars hem år 2005. Daniels föräldrar och syster stämmer nu Sverige inför Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, med CRS assistans.
Var och ett av dessa fall är intressanta och angelägna, liksom de övriga fall vi diskuterade i ett tidigare inlägg. Utifrån vårt intresse för den nordiska MR-paradoxen väcker de också ett antal frågor:
- Ökar fallen i antal? Representerar de här fallen en växande rörelse, en framväxande kollektiv mobilisering för enskilda rättigheter? Är de ett nytt och växande fenomen?
- Är de framgångsrika? I ökande grad? Epp använder ett enkelt mått för att mäta rättighetsrevolutionen: Andelen av högsta domstolens alla fall som rör individuella rättigheter. Det är ett trubbigt mått som kanske inte låter sig översättas till det svenska rättsväsendet. Men kan vi mäta rättighetsaktivismens framgång på något annat sätt?
- Om svaret på (1) och (2) är ja: Vad kan i så fall förklara båda fenomenen? Här finns ett skafferi av teorier (Epp, Simmons, till exempel) om varför individer och rörelser mobiliserar för individuella rättigheter och varför de lyckas.
- Hur ser trenderna ut i internationell jämförelse? Ser vi liknande processer i andra nordiska och europeiska länder?
- Kort och gott: Har någon forskat på det här?