På 1980- och 1990-talet drevs det ett ökande antal processer om väfärdsrättigheter i Sverige, när alltfler människor vände sig till förvaltningsdomstolar för att överklaga kommunala beslut om t ex socialbidrag, barnomsorg och särskilt boende. Hur kom det sig?
Tillsammans med Malcolm Langford och Mikael Rask Madsen har jag skrivit ett papper om hur Danmark, Norge och Sverige sedan 1970-talet genomgått så kallade rättighetsrevolutioner, genom vilka domstolar har kommit att ägna mer uppmärksamhet åt individuella rättigheter, samt vilken roll grupper i civilsamhället spelat i att föra upp rättigheter på domstolarnas dagordningar.
När jag slängde ut tesen om den nordiska MR-paradoxen svarade Erik med en relaterad gåta: Varför finns det inga organisationer som tar mänskliga rättigheter inom Norden på allvar? Givet vissa allmänt goda förutsättningar: Varför har vi inte har sett någon rättighetsrevolution i de nordiska länderna?