”Snart kan Dawit Isaak släppas fri” skriver Expressen i dag, apropå att chefen för riksdagens internationella kansli, Lars Vargö, nyligen träffat Eritreas chargé d'affaires på ambassaden i Stockholm, Yonas Mann Bairu.
Lars Vargö rapporterar att Eritrea uppenbarligen besväras av fallet Dawit Isaak och tolkar signalerna som att Eritrea vill släppa Dawit:
”Det var tråkigt att problemet med Dawit Isaak över huvud taget fanns, eftersom det störde de bilaterala relationerna och hindrade Eritreas möjligheter att få det bistånd det behövde för sin återuppbyggnad. Eritreas regering ville verkligen lösa denna fråga och hoppades kunna använda bytet på ambassadörsposten (den svenska ambassadören) som ett tillfälle att göra detta.”
Jag skulle nog vänta med att ropa hej. Förvisso tycks det som att ambassaden glädjande nog är besvärad av kampanjen och uppvaktningarna varje vecka.
Som i dag, när stödgruppen i riksdagen höll sin pressträff utanför ambassaden på Lidingö. Ett brev lämnades över till Eritreas regering och ett till utrikesminister Laila Freivalds, med krav på att hon ska agera kraftfullare. För att citera pressmeddelandet:
Den svenska regeringen kan göra mycket för att pressa regimen i Eritrea att släppa Dawit Isaak, bland annat: skicka ambassadören dit oftare, betala svenska honorärkonsuln i Asmara för att agera, använda EU-ambassadörerna som är på plats och agera för att avbryta EU:s bistånd till landet.
Precis.
Men vad Expressen inte skriver är att Vargö besökte Eritreas ambassad för att ta ambassadören i örat för de hätska utfallen mot svenska riksdagsledamöter. I det läget måste Eritrea förstås gå på charmoffensiv. Men jag tror tyvärr inte att man ska tolka det som att Dawit Isaak kommit en tum närmare friheten.