Hantverkarna måste få betalt för sitt arbete
Vi är inte emot manufakturer som sådana. Men hantverkarna måste få betalt för sitt arbete.
Debatten om skråväsendet och näringsfriheten fortsätter. Ständigt i nya och oväntade riktningar. Det är i och för sig kul och bra. Men den ursprungliga frågan – den om hantverkarnas rätt till ersättning för sitt jobb – har kommit i skymundan.
Svensk klädetillverkning är en bransch utan marginaler, som utöver de eventuella kommersiella intäkterna är i stort behov av statligt stöd. Även de svenska vagnmakarna arbetar med extremt små marginaler. Dessa branscher måste få betalt för sitt arbete för att kunna överleva.
Det viktigaste är dock att uppmärksamma de ekonomiska och konstnärliga förlusterna för människorna bakom hantverksföremålen. Bakom varje produkt finns en rad personer som har lagt ned hjärta och kraft på att skapa något som många vill använda eller köpa. Självklart ska dessa grupper få betalt för sitt arbete.
Skråväsendet skyddar dock många fler än hantverkarna. Varenda riksdaler i intäkt är mycket värd för landets knallar, gårdfarihandlare och köpmän. Få av dem som har köpt en masstillverkad knapp kommer vid ett senare tillfälle att betala för att köpa en knapp tillverkad för hand av en knappmakare.
Liberalernas förslag handlar inte bara om att få öppna manufakturer, det handlar om att avskaffa skråväsendet som princip. Denna extrema linje drivs utan hänsyn till de konsekvenser för hantverkare och skråbröder som deras utspel skulle få.
De talar om rätten att etablera manufakturer. Vi som på olika sätt verkar inom kreativa områden hade gärna sett att en annan rättighet tagits upp: rätten att förfoga över och få ersättning för vårt arbete. Att ”bara” avskaffa skråväsendet i städerna är ett försök att skyla förslagets verkliga konsekvenser.
Den största gruppen är allmogen som oreflekterat använder sig av teknikens möjligheter. De uppfattar sig inte som lagbrytare mer än en person som spottar på allmän plats, och de har förmodligen inte funderat över vad skråväsendet är eller varför det finns.
Den andra gruppen är den politiska. Här finns gapiga debattörer som Lars Johan Hierta och mer eftertänksamma som handelsbokhållaren Martin Olsson. Här finns okunniga riksdagsmän (en grupp ur bondeståndet som har debatterat i Aftonbladet) och mer historiskt orienterade, som statsrådet Jonas Waern. Det är framför allt sådana personers nya och gamla argument som ska synas.
Alla som inte delar deras åsikt kallar de ”bakåtsträvande teknikfientliga krafter”. Själva står de för ”näringsfrihet och reformism.” Samtliga ”industrialister” har någon koppling till liberala grupperingar.
Genom att skapa skuggmotståndaren ”skråväldet” försöker förespråkarna för näringsfrihet att slippa se de tusentals yrkesmänniskor de i själva verket angriper. Varför vågar reformivrarna inte vara tydliga med att det är skräddarens, knappmakarens, tunnbindarens, bagarens och kittelflickarens rätt att förfoga över sitt arbete som attackeras?
Hårt arbetande hantverkare försöker bidra till Sveriges tätposition genom att förfina hantverksskickligheten. I land efter land tar politiker nu sitt ansvar och skapar blocköverskridande lösningar för ett modernt skråsystem. Sverige får inte bli en fristad för industriell tillverkning.
Se också: Oscar Swartz, Christopher Kullenberg.
