Month: January 2005

Stockholm Spectator Stambords Paul O'Mahony refererar en story ur Expressen (ej på nätet) om Claes Erik Jarneberg, som satt fängslad på Kuba för att ha hjälpt sin frus familj att försöka fly landet. Men trots att Jarneberg var hjärtsjuk och den kubanska regimen inte ville ge honom den vård han behövde, lyfte svenska utrikesdepartementet inte ett finger för att hjälpa honom och utrikesminister Anna Lindh avspisade hans familj.

Jarneberg är förvånad över hur svenska UD agerade. Men lägg Jarneberg jämte Dawit Isaak, Kifleyesus Ogbacristos, Hemo Amedsson, Calle Jonsson, Mehdi Ghezali och några till som Stambord listar och det blir uppenbart att vilken hjälp man får av UD beror på medierna skriver. Och den som undrar hur medierna väljer och vrakar mellan fall som dessa – läs Katrin Kasströms avslöjande reportage i Dawit och friheten.

Så bestäms värdet av ett svenskt medborgarskap. Alla må vara lika inför lagen, men inte inför utrikesdepartementet.

I veckan har Kuba och Iran skrivit på ett avtal för att öka sitt bilaterala ekonomiska samarbete, läser jag på Xinhua. Kuba får krediter för att utveckla jordbruk och industri, Iran får farmaceutisk teknologi för att tillverka mediciner.

En schyst deal för båda. Men så är ju Fidel Castro och Mohammad Khatami gamla polare. När Kubas diktator besökte Teheran 2001 (bilden) välkomnades han med röda mattan och hedersvakt vid shahens gamla palats. Castro prisade Iran som en ”pionjär på oberoendets och frihetens väg” och för landets kamp mot imperialismen. Han ska också ha böjt på huvudet för Irans framlidne revolutionäre ledare, ayatolla Khomeini.

Den kommunistiska enpartistaten och den revolutionära islamiska republiken tycks alltså inte låta ideologiska motsättningar stå i vägen för sitt samarbete mot den gemensamma fienden. En efter en har Castros och Khatamis likar fått käka grus, så det är klart att de måste hålla ihop, kolleger emellan.

Operera in sändarchips på män som fått besöksförbud, föreslår riksdagsledamot Ragnwi Marcelind (kd). Med en enkel GPS-mottagare ska den hotade kvinnan då kunna se när mannen befinner sig i närheten.

”Tekniken har kommit så långt i dag att man kan operera in ett sändarchips i kroppen på en person. Här uppstår förstås viktiga integritetsaspekter, men jag anser absolut att förslaget bör utredas”, säger Marcelind till TT.

Jovisst. Och nog borde den tekniska utvecklingen ha kommit så långt att vi kan sätta elkoppel på kristdemokrater, så att Ragnwi får sig en kyss nästa gång hon inte kan hålla tassarna borta från den personliga integriteten. Integritetsaspekter? Nä, hur tänker du då?

Med Lars Ohlys kommunism och Gudrun Schymans avhopp tacksamt begravda under riktiga politiska debatter får man anta att de olika fraktionerna i vänsterpartiet slipar sina knivar inför den oundvikliga sammandrabbningen.

Men hur mår egentligen den del av vänstern vi trodde var den trevliga och antiauktoritära? På Vägval vänsters hemsida är det Johan Lönnroth hit och Johan Lönnroth dit så man blir helt snurrig.

Om drygt en vecka håller Vägval vänster riksting på Årsta teater i Stockholm för att diskutera de viktiga frågorna om vilken väg vänstern ska välja och hur den ska organisera sig. Och som för att se till att alla förstår vartåt det barkar ”formulerar Vägval Vänsters ordförande Johan Lönnroth sitt svar på de berörda frågeställningarna” i god tid inför rådslaget.

Vägval vänster kan också ”med stort nöje” publicera första delen av Johan Lönnroths studiebrevsserie i Västgötaskolans regi. Liksom andra och tredje delen – och ytterligare fyra som är på gång. För ynka 15 kronor till föreningens postgiro kan man beställa Johan Lönnroths ”Program för en frihetlig vänster” i tryckt form.

”Hej kamrater! Alla rörelser har en inneboende tendens att bygga hierarkier”, läser jag i ett medlemsbrev, som fortsätter: ”Inom arbetarrörelsen har vi den så kallade ’demokratiska centralismen’ som många av oss fostrats in i och som i det långa loppet leder till stagnation och jasägeri.”

Kloka ord – signerade Johan Lönnroth, så klart.