Categories
Göteborg Politik

Alliansfrihet och atombombssäkra bunkrar

Visst är det något fantastiskt med ett gäng pensionerade grabbar som – bokstavligt talat – sitter i en kärnvapensäker bunker och bygger modellflygplan? I går besökte vi Sävebasen och blev alla charmade av denna bedårande rest från det Kalla kriget.

Som Kalle skriver är hangaren en kvarleva från det Kalla kriget inte bara bokstavligt talat, utan också som ett monument över det militär-industriella komplex som byggde bunkrar, flygplan och folkhem:

De fina folkhemsföretag som försett oss med jobb och välfärd – de företag som försett omvärlden med bilar och mobiltelefoner – är till betydande del resultat av den svenska statens tro på alliansfriheten. Denna byggde i sin tur på att vi skulle vara självförsörjande med militärmateriel, vilka lämpligt nog utvecklades och såldes av våra folkhemsföretag – med väldigt höga marginaler.

En märklig ironi: Den officiella neutralitetspolitiken krävde svenska stridsflygplan, som kunde byggas tack vare USA:s inofficiella säkerhetsgarantier att bistå Sverige om Sovjetunionen skulle anfalla. Som Nils Bruzelius skriver i FOI:s Framsyn:

Ett starkt svenskt flygvapen sågs i Washington som en garant för att inte sovjetiska ubåtsjaktflygplan skulle kunna operera vid Sveriges västkust. I det så kallade ”37-annexet” fick Sverige tillgång till avancerad amerikansk flygteknik. Den svenska utvecklingen av flygplan 37 Viggen skedde i stor utsträckning med hjälp av amerikansk expertis. Det svenska försvaret kunde därmed konstruera och bygga detta flygplan betydligt fortare och billigare än vad som annars hade varit fallet.

Sverige bjöd emot genom att i hemlighet anpassa militära flygfält så att amerikanska B52:or skulle kunna mellanlanda i Sverige när de släppt sina bomblaster över västra Sovjetunionen och lät Polaris-ubåtar klucka runt utanför den svenska västkusten med Moskva inom räckvidd.

Christopher fyller på en fundering om de sociala teknologier av kontrakt och tillit som krävdes för att bygga försvarsmaskineriets hemliga infrastruktur:

Näringslivet är ju en given aktör i detta nätverk: Saab, Ericsson, Volvo… you name it, men även lokala entreprenörer inom byggbranschen krävdes för att bygga denna bunker. Dessa i sin tur fungerade inte bara tekniskt. Man var även tvungen att bygga upp en social teknologi av kontrakt och tillit eftersom “ryssen” inte fick veta ett knyst om vad som hände i underjorden. Hur fick man alla att hålla tyst? Det räckte ju med att en enda person pekade på en karta och hela det dolda momentet skulle vara förlorat.

Tja, att dölja några högar med sprängsten på en åker utanför Göteborg torde vara en baggis jämfört med att regeringen och försvarsledningen lyckades hålla hela den svenska försvars- och säkerhetspolitiken hemlig för svenska folket ända fram till 1994.

Kanske håller Sävebasen i dag på att pånyttfödas i det jippo-industriella komplexet: Givetvis fanns här visioner – som skalmodell – för ett flygmuseum från Bleriot till rymdfärderna. Och eftersom sporadiska biljettintäkter inte täcker uppvärmningskostnader på en miljon om året hyr Volvo och andra företag in sig för evenemang.

Men apropå alliansfriheten: I dag har den själv blivit en artefakt, en familjeklenod för fin för vardagsbruk men som tas fram och putsas upp vid högtidliga tillfällen. Som i riksdagens utrikespolitiska debatt, som ägde rum i dag.

Varje år är det lika spännande att se hur politiker numera bara släpar fram alliansfriheten när de ska rättfärdiga avsteg från alliansfriheten. Min favorit hittills är nog utrikesdeklarationen 2006 när Laila Freivalds uppträdde endast iklädd ett fikonlöv. “Sveriges säkerhetspolitik är trygg, aktiv och solidarisk och vilar på den militära alliansfrihetens grund”, fastslår Freivalds — för att i nästa andetag konstatera att Sverige fördubblar sin militära närvaro i Afghanistan.

Men frågan är om inte årets Carl Bildt bräcker Freivalds: “Sverige är militärt alliansfritt”, säger Bildt och förklarar vad det betyder:

“Det råder […] bred enighet om att Sverige inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska unionen eller ett annat nordiskt land. I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige skulle drabbas.”

Det vill säga: ömsesidiga säkerhetsgarantier. Eller om man så vill: en militär allians. Och socialdemokraterna tycks inte ha mycket att invända i sak: Urban Ahlin (s) tycker bara att vi inte har råd att delta i Natos snabbinsatsstyrka just nu, allt under det pliktskyldiga — men till intet förpliktande — påpekandet att “vi socialdemokrater står obevekligen fast vid att Sverige ska vara militärt alliansfritt.”

Yeah right. Fast det här anknyter förstås till den äldsta, stoltaste och stabilaste av svenska säkerhetspolitiska doktriner: Att säga en sak till folket, att göra motsatsen för landet.

10 replies on “Alliansfrihet och atombombssäkra bunkrar”

av terroristbegreppet och säkerhetsbolagens expansion. Vi behöver en kritisk debatt om alla dessa saker, och kanske kan vi lära oss något om relationen, eller avsaknaden av relationer, mellan ett Viggen-plan och FRA:s superdator. Update: ÄvenJohanhar skrivit om händelsen.

Indeed! Det är besynnerligt.. att säga “Sverige är alliansfritt” eller “vi värnar alliansfriheten” verkar onekligen fungera som en flagga för “nu kommer jag säga någoning, vad som helst, om säkerhetspolitik”.

Jag vidhåller – GU och Chalmers borde prata lite med gänget på Aeroseum – tänk vilka föreläsningar man skulle kunna ha där inne! Vi kanske till och med kan få spons av RyanAir?

PS. När jag först kastade ögonen på bloggposten trodde jag först, till min fåfänga förfäran, att du beskrev vår universitetsdelegation som “ett gäng pensionerade grabbar”. Ouch!

Notera att Bildt använde samma formuleringar om Baltikum 1993. Då skulle inte heller Sverige vara passivt – men då var NATO betydligt längre bort. För Bildt är det bara en sak som gäller – bort med alliansfriheten. Oavsett vad det betyder :-)
VS

Men snälla – alliansfriheten innebär ju att vi de facto har större möjlighet att välja om vi vill gå i krig eller inte. Vad Carl Bildt säger i i sin utrikesdeklaration har ingen betydelse för våra vägval om kriget kommer. Jag är trött på den lite lätt blasé attityden att vi “egentligen” inte var neutrala under kalla kriget. Så länge vi inte formellt är med i Nato så omfattas vi faktiskt inte av några säkerhetsgarantier – vare sig att ge eller ta emot.

“Blasé attityd”? Själv är jag trött på att den storsvenska historieskrivningen inte är tillräckligt blasé och alldeles för dogmatisk, men jag skulle nog inte avfärda den som enbart en attityd.

Nå, här finns helt klart en uppgift för framtida Geschichtsverarbeitung, vi får väl vänta en generation eller så av vördnad för den svenska neutralitetsdoktrinens närmast sörjande. Det tog ju ett bra tag innan den svenska offentligheten började bearbeta steriliserinsgpolitiken, eftergifterna under andra världskriget (där har storsvenskarna inte helt gett upp) och andra lik i den svenska garderoben.

Däremot håller jag förstås med om att vad utrikesministern säger i deklarationen spelar mindre roll för vad Sverige faktiskt gör “om kriget kommer” (finns de sidorna kvar i telefonkatalogen?) — det var änna min poäng där på slutet.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *