Charles Beitz presenterar en normativ teori om internationella mänskliga rättigheter som utgår ifrån hur de faktiskt institutionaliserats som praktik. Hur pass väl lyckas han med det?
Jag snubblade över en artikel av Jaakko Husa som diskuterar spänningen mellan den europeiska människorättsregimen och den nordiska konstitutionella kulturen. ((Jaakko Husa: Nordic Constitutionalism and European Human Rights – Mixing Oil and Water?, Scandinavian Studies in Law (2010).))
En tredje litteratur som tycks relevant för att dissekera de nordiska ländernas ambivalens inför mänskliga rättigheter är IR-forskningen som försöker förklara varför stater ratificerar och efterlever internationella människorättskonventioner.
Den 8 mars besöker jag politisk teori-seminariet vid statsvetenskapliga institutionen, GU, för att presentera uppsatsen Legitimacy, global governance and human rights institutions.
I statsvetenskapen har många forskare ägnat sig åt att försöka förstå vad de menar är Nordens särart i utrikespolitiken, som består i alltifrån stödet till nationella befrielserörelser i tredje världen och kampen mot apartheid i södra Afrika, via alliansfrihet och medling i internationella kriser och konflikter till en skepsis mot att låta sig integreras i det europeiska samarbetet. Borde man inte utifrån den här litteraturen kunna dra några lärdomar om den nordiska ambivalensen på det specifika området MR?