Bygg gärna mer på min bakgård
Det slår aldrig fel. Två bostadsbolag vill se om det går att bygga upp till 500 nya lägenheter här på Gråberget. Och innan någon hunnit säga ”bostadsbrist” anmäler sig proteströrelsen.
Vid BRF Gråbergets årsmöte i våras föreslog två motionärer att föreningen ska ta strid mot byggplanerna och både styrelsen och stämman ställde sig bakom förslagen. Och till det kan vi bara fråga: Varför i all världen då?
Vi har skrivit om det förr: Göteborg dras med glesbygdsproblem mitt i centrum. I fyrtio- och femtiotalets funkisområden krymper och åldras befolkningen och servicen lägger ner. Post, bank och närbutik slår igen. Inte ens tobaksaffären där farbröderna lämnat sina tipskuponger bär sig längre, och knappt ens frisersalongerna som lägger tanternas hår.
Göteborg behöver förtätas. Om Göteborg var lika tätbebott som Stockholm skulle staden ha 145 000 fler invånare än i dag. På varje kvadratkilometer i Göteborg bor i genomsnitt 2 500 människor. I Stockholm bor 3 230 invånare på motsvarande yta och i Malmö hela 3 600. Glesbygden här i stan leder exempelvis till att vi göteborgare tvingas åka bil mer än Stockholmare, med allt vad det för med sig av inversion, buller, trafikinfarkter och parkeringsöknar.
Men var ska husen byggas för att kitta samman Göteborg, för att fixa modernismens buggar? Inte på min bakgård, kräver de lokala protestgrupperna. De lyckas sällan med sina mål i det långa loppet, men de kan sinka planprocesserna. För ett år sedan hade proteströrelserna lyckats stoppa ett helt års bostadsbyggande, 1 860 lägenheter, genom att överklaga hej vilt. De vet hur man utnyttjar PBL:s alla kryphål och lägger krokben för demokratiska beslut. Men i slutändan byggs det nästan alltid ändå.
Och nog kan man förstå att den drabbade minoriteten hojtar när de får knö sig in för kollektivets bästa. Någon får sin utsikt kapad, någon annan får konkurrens om sin p-plats.
Men jag tror de har fel: Inte bara för att deras taktik funkar så dåligt i längden, utan framför allt för att de som redan har privilegiet att bo i området har lika mycket att tjäna på förtätning som deras blivande grannar. Låt mig förklara varför.
Merparten av lägenheterna här på Gråberget är små — många ettor och tvåor, några treor och en handfull fyror. Och det ser likadant ut i andra områden från samma tid: På femtiotalet var en tvåa på 56 kvadrat en rymlig familjelägenhet.
Att bygga nya, större lägenheter skulle betyda att fler av oss kan bo kvar i området när familjen eller behoven växer. Fler livsstilar skulle kunna få fäste i en blandad gemenskap. I dag har Gråberget mest rykte om sig som Trygga rundans ändhållplats, även om PRO Gråberget lär ha plockat ned skylten.
Här finns ju dessutom stora ytor av skräpgrönt, bergknallar och parkeringsplatser att bygga på. (Man bor per definition inte i stad om höststädning betyder att smita undan slyröjning och om man möter färre människor än rådjur på väg ut på kvällen.)
Men det gäller förstås att bygga rätt: Gråberget skulle få mer stadskaraktär om punkthusen balanserades av kvarterslängor. Får vi välja fritt slänger vi förstås helst in något annat än bostäder också, som gör området mindre sovstadslikt och ge mer liv i området även dagtid. Lägg till en drös rejäla varmgarage i källarplan, så lär byggmotståndet snart smälta.
Framför allt skulle förtätningen kunna ge bättre service. 500 lägenheter betyder gissningsvis minst tusen nya invånare. När kundunderlaget växer skulle snabbköpet förhoppningsvis kunna sälja mjölken innan den passerat bäst före-datum. Kanske skulle pizzerian rycka upp sig ett snäpp och skaffa utskänkningstillstånd. Och skulle någon vilja öppna ett lattehäng eller en hämtthai finns ju tomma lokaler som inte hyrts ut det här århundradet.
Sådant efterfrågar redan vi som flyttar in i de befintliga lägeheterna på Gråberget. Vi söker en annan typ av boenden och konsumerar andra livsstilar än dem som bott kvar här sedan femtiotalet. Vi värderar en sushibar högre än en fotvårdssalong, och ett kafé runt hörnet mer än tio rastplatser för hundar.
Ytligt, jovisst. Men mer stad ger mer liv ger mer trygghet. Kanske kunde vi få en kvällsöppen butik eller ordentligt upplysta gångvägar.
Så förtätningen ökar inte bara stadskänslan. Rent krasst ökar den också lägenheternas värde. Se var bostadspriserna är som högst: Där staden är som tätast och stadslivet som livligast.
Och om inte ens det argumentet biter: Den som hellre ser björkar och rådjur från balkongen kan ju alltid sälja sin lägenhet och flytta ut på landet.
